Jag brukar ju berätta så mycket för er. På bloggen, på twitter, på facebook och på instagram. Och nu har det hänt så mycket som ni inte fått dela så det är väl bäst ni får en liten uppdatering.
Jag har flyttat till ett litet, litet hus i Åby utanför Norrköping. 40 mysiga kvadrat där jag ska bo alldeles själv med cyklarna. Jag är alldeles förstört trött och sliten, har inte tränat alls mycket i vinter och har toppat det hela med tre veckors förkylning av det mest brutala slaget. Men vet ni – jag har torkat de största och flesta tårarna och gjort om planen för året lite grann. Jaga medaljer kan jag glömma – här ska tävlas för att det är skoj, precis som vanligt. Och mitt lilla hus ligger precis i en uppförsbacke som ingår i de flesta av backträningspassen här – ser fram emot att lägga in en fikadepå för vänner på hjul.
Så länge man kan cykla klarar man det mesta och ikväll ska jag smyga igång träningen igen. Äntligen, äntligen, äntligen – som jag ser fram emot att svettas och flåsa även om benen är svaga och kondisen obefintlig. Nu livet, nu åker vi – det blir bra det här!
6 comments
Medaljer är inte allt Elna, tävla ska vara skoj, och att få cykla är det viktigaste!Stressa inte över formen! Den kommer snabbt tillbaka!
Hade jag inte bott så förbenat långt bort från kommande fikadepå hade jag stannat till. Nu skulle det bli ett lite för mastigt distanspass.
Har du någon gång vägarna förbi är du, och Hasse med för den delen, verkligen varmt välkommen att hälsa på och fika!
Du är så stark! Strunta i medaljerna och hitta glädjen i cyklandet. Skönt att höra att du är på benen (hjulen) igen! Kommer gärna och fikar i den mastiga backen!
Du kan väl ta med Bianchin så kör vi lite teknikträning och avslutar med fika i backe? <3
Tapperhetsmedaljen är den finaste av de alla, tänk på det du kära Elna 🙂 Och såg bilden på stugan, übersöt! Där kommer du att trivas. Förresten, tack för abstinensbloggen. Läser den när abstinensen är som värst (jepp, jag är i samma sits du var då). Kram!
Åh, varsågod – blir glad när någon tycker att den hjälper. Läste igenom den för ett tag sedan och insåg att jag censurerade ganska kraftigt – det var ännu jävligare än vad som framgår i abstinensbloggen. Och garden får man hålla uppe, det har gått flera år och jag står fortfarande och tittar drömskt på snusdosor när jag köar i affären. Kramar tillbaka till dig!