Nu tänker jag skriva av mig. Sådetså. Det är när man inte kan vara med och leka som man inser hur gärna man vill det och här sitter jag och känner mig lite som ett barn som inte fick något lördagsgodis. Har jag lite svårt att förstå hur man som vuxen och åtminstone emellanåt förnuftig kan bli så himla ledsen över att inte köra tävlingar som jag blir. Det blir ingen start i morgon, jag försöker tänka positivt men det hjälper föga. Det finns ingenting jag tycker är så kul som tävling. Maxpuls, stig och nummerlapp, jag älskar det.
Var hos läkare idag. Grönt. Inga infektioner i kroppen. Ingenting som fattas. Finfina värden. Bara trött – vila, träna, sov och ta semester var råden. Bra nyheter helt enkelt, det kan jag leva med. Bestämde mig för att köra i Tidaholm i morgon. Men insåg att det var dubbla priset som gällde för efteranmälan. Ville ju inte anmäla mig i förväg eftersom jag inte visste, men en saftig efteranmälningsavgift har jag inte råd med. Dåliga nyheter och en sådan där ledset uppgiven suck. Det blir en dam mindre i ett redan tunt D30-startfält. Tar till eknomi-planen och åker med mamma som ska tävla, tar med mig hojjen, kör banan på träning och hejar sedan på de som kör istället. Har även insett att jag kan glömma långloppen i år. Det kostar för mycket. Jag har inte råd men försöker ändå peppa mig själv och tänker att om ett år har jag nog det. Pepp på att allt fixat sig till nästa år så jag får min dos nummerlapp då, för jag lär ju inte bli med billigare hobby direkt. Så. Då har jag fått ur mig det och det känns lite bättre och jag lovar lite mindre deppiga inlägg framöver!
För övrigt ägnades kvällen åt att reka kul stig med J – och istället för att tävla blir det ett sjukt kul kvällspass med tekniska nedförslöpor så det står härliga till. Kommer att bli minst lika kul! Sådetså.