För ett år sedan var jag nervös. Så nervös. Jag hade varit nervös i veckor. Månader rent av. Jag skulle cykla min första Vätternrunda tillsammans med tjejerna i SubXX och jag skulle göra det fort.
Foto: Johan Stegfors, X-Kross
Jag lärde mig cykla klunga i september året innan. Slet med knärehab hela vintern, kämpade mig i form under våren och som uppladdning och genrep inför Vätternrundan körde jag mitt allra första motionslopp på racer var Siljan Runt i stor orange belgisk klunga som slogs mot kantvind. Det var med nöd och näppe jag satt med klungan hela vägen runt och in till mål – men jag grejade det och är fortfarande stolt över prestationen.
På lördagförmiddagen för ett år sedan rullade den stora SubXX-klungan ut ur Motala. Mitt hjärta pickade fladdrigt och nervöst, förväntansfullt och stolt, jag tyckte det var häftigt att vi hade motorcykeleskort, jag tyckte det var svårt att inte titta på Christer Hedbergs kamera som blixtrade från en annan motorcykel. Jag var hög på livet och skitnervöst orutinerad och höll hårt i ett styre och hade svårt att hitta flowet i körningen ned till Jönköping. Jag fick kämpa för att inte få lucka till starka, fina och inspirerande Lina som låg framför mig.
Mitt största ögonblick under hela Vätternrundan kom redan i Ånaryd strax utanför Gränna. Vår herre ordnade till det så jag låg längst fram i klungan samtidigt som vi körde förbi en gammal man som stod på en liten kulle vid vägen och vinkade. Jag glömmer aldrig det leendet, han såg så vansinnigt stolt och glad ut när vi kom trampandes, min kära morfar, som har gjort flera rundor själv – när konceptet Vätternrundan var alldeles nytt.
I Bankerydsdepån kom tårarna. Christer fångade dem på bild. Strax efter Bankerydsdepån kom besvikelsen. Jag fick uppdraget att vara grindvakt men tappade klungan som for iväg fort, fort, fort från depån. En mindre klunga bildades och splittrades och jag hade ont. Jag fick en värktablett men stannade, klev av min cykel, låg på asfalten i en liten boll och grät. Visst hade folk sagt att en Vätternrunda kunde göra ont, men så ont? Jag var lite chockad över hur mycket jag dippade och hur ont jag hade. Depåtårarna är fotade av Christer Hedberg.
Jag fick pepp av en okänd cyklist. Han stannade med mig, han klappade om mig och berättade att det minsann inte var läge att bryta. Han övertalade mig att hänga med till nästa depå – och jag kämpade mig upp på cykeln igen. Minns inte riktigt hur det var nu men till slut kom vår andraklunga ikapp och iden satt jag fint. Körningen flöt hur bra som helst, vi skrattade, sjöng, blev regnade på, dippade, kom tillbaka, tjoade och peppade. Jag tappade bort hjälten som peppade upp mig på cykeln igen men fick tillfälle att säga tack i målfållan i Motala – för tänk; jag kom runt sjön. På nio timmar och elva minuter. Min första Vätternrunda, mindre än ett år efter att jag testat klungkörning för första gången, på nio och elva, på en budgetracer. Varvet runt sjön gav mig rutin jag inte hade, minnen för livet och självförtroende som cyklist.
I år är jag med SubXX på Vätternrundan 2013 – fast på ett annat vis. Ikväll åker jag och mamma ned till Motala för att hämta tjejernas vattenflaskor – och i morgon står vi i Bankerydsdepån och klappar om de som eventuellt behöver gråta, peppar de som behöver peppas, tjoar lite extra på dem som inte haft sin första dipp ännu och ser till att alla åker vidare mot Motala med fulla flaskor.
Alla ni som ska runt vackra Vättern i år: jag önskar er ett stort lycka till. Kör smart, ta hand om varandra, peppa varandra och ha kul. Ni är grymma, ni fixar det!
1 comment