Vrinneviskogen i Norrköping är ett populärt fritidsområde med flera löpspår, minigolfbana och hemvist för orienterarna i Tjalve. Här finns även ridstigar, vandringsleder – och bäst av allt: en fin MTB-bana som Kolmårdens MTB har fixat på uppdrag av Norrköpings kommun.
Banan är ca 7 kilometer lång och ganska teknisk, med rötter, stenar och smala stigar, ett och annat lite klurigare parti nedför och uppför och några ställen som nästan alltid är blöta. En rolig bana som man med fördel kan rulla sakta en gång och testa lite olika vägval innan man försöker köra allt man har. Tänk på att inte pumpa däcken för hårt här – lågt lufttryck ger lite extra dämpning som behövs här, annars skramlar man mest omkring och får oflyt över rötterna. Spåret är uppmärkt med svarta cykelsymboler mot vit bakgrund, men håll ögonen öppna mot slutet – där finns ett ställe där det är ganska lätt att missa och köra fel på så att man hamnar på ridstigen istället.
Det finns gott om fotgängare, löpare och hundpromenerande människor i Vrinneviskogen eftersom det är stadsnära – så var uppmärksam och visa hänsyn, särskilt på de ställen där banan korsar löpspåren. Vrinnevibanan börjar nära parkeringsplatsen, hitta skylten med texten “upplevelsestig” mittemot minigolfbanan så ser du den första svartvita markeringen för MTB-slingan och sedan är det bare å åk! Självklart finns Vrinnevi XC även inlagd på Strava. Här finns en vägbeskrivning till parkeringsplatsen vid Tjalvegården (OBS: inte Tjalvestugan ifall du slår in det på GPS:en, den ligger flera mil åt fel håll)
På stigen bakom mig börjar Vrinnevibananan, på bilden har jag just cyklat runt på kalastid och är kanonglad.
Svarta cyklar mot vit bakgrund guidar dig igenom MTB-banan i Vrinneviskogen.
Det finns några snabba partier som är lättcyklade
Det här med att cykla MTB ihop hörrni – det tycker jag är kalas. Vrinnevibanan är perfekt, man rullar ihop ett varv som uppvärmning, snackar lite skit och vägval, testar två sätt att cykla nedför en brant backe, snackar lite mer skit och blir lagom varm. Sedan kör man allt vad man har i ett eller två eller hundra varv innan man samlar ihop sig, snackar av sig, jämför tider och rullar ned i hop. 
Karakteristisk Vrinnevistig innehåller minst såhär mycket stenar och rötter. Oftast mer än på bilden.
På sina ställen delar kolfiberhästar stig med havremoppar så det gäller att se upp. Jag har visserligen aldrig mött någon häst här – däremot en hel del lösspringande hundar eftersom många hundägare tyvärr envisas med att släppa sina vovvar lösa. 
Det är stor chans att man möter eller blir omsvischad av rosa suddiga saker i skogen. Det är Kolmårdsgrabbar och om man får korn på en sådan finns det bara en sak att göra: ta rygg, bit ihop, försök skita i mjölksyran och häng på. De kan åka cykel fort och man lär sig massor av att försöka hänga på.
När det är blött känns det här stället som att cykla rakt ner i en bäck. Ett sånt där ställe som kan kännas supersvårt första gången man kör men när man väl gjort det en gång undrar man vad man tvekade inför.
Här finns ett filmklipp från samma ställe. Filmat från ovan så det ser inte särskilt brant eller svårt ut såklart, det gör det ju sällan på film.
Det tog ett tag innan jag blev kompis med Vrinnevislingan. Tyckte mest att jag hade oflyt och hamnade fel och allt möjligt knasigt, men jag gillar den mer och mer, och det syns ju på bilden, jag ser väl rätt nöjd ut?
Fler MTB-tips: Nais-milen, Svärtinge (utanför Norrköping)
