Ibland är livet magiskt

Vi hade inte planerat det, men plötsligt sprang vi på en nästintill kolsvart stig, en uppförsbacke längs med Huskvarnaån. Marschaller brann nere vid muséet, ett band spelade livemusik och vi skrattade ikapp upp till bron över vattnet. Där blev vi stående i sensommarvarmt mörker, hållandes om varandra, ganska länge alldeles ensamma däruppe – långt ovanför människorna som samlats nere vid fallet och som väntade på samma sak som vi. Att kubikmetervis med vatten skulle börja forsa fram under oss efter att ha letat sig de tolv minutrarna ned från dammluckornas temporära öppning till vattenfallet precis där stan börjar.

Det var som om ingen annan i hela världen existerade, bara vi. Lyckliga fjärilar i magen, tryggheten i att få krama någon man älskar i mörker, känslan av att blicka ut över Huskvarna och Jönköpings blinkande ljussken och känna att man är sitt allra lyckligaste. Vi bara stod där i säkert en halvtimma, en av de vackraste halvtimmar jag varit med om, hållandes om varandra tills en farbror kom bärande på en låda fyrverkerier och andra nyfikna anlände och gjorde oss sällskap på bron. Vattnet dånade fram, fyrverkerierna skjöts upp, livebandet spelade Bolero och vi joggade tillbaka nedför stigen i lagom tid för att se fallen nedifrån efter att folkmassan där skingrat sig. Ibland är livet magiskt – vi som bara skulle springa en sväng!