Nej.

Jag har sovit dåligt ett tag. Varit orolig. Tackat ja till lite för mycket. Rusat fram genom tillvaron och inte riktigt fått ihop alla trådar. Inte tagit det lugnt fastän jag innerst inne vetat att jag borde, utan liksom bara fortsatt. Börjat bli lite irriterad, inte fått så värst mycket mer gjort på jobbet än ångest över att jag inte presterar tillräckligt bra. Minskat träningsmängden och pysslat med mycket snack och lite verkstad. Varit trött och oinspirerad.

Ett sms från min bästaste vän i hela världen kickade igång eftertänksamhet och jag stannade upp litegrann. I förrgår kväll satte jag mig ned, tog ett djupt andetag och höjde blicken för att titta framför mig.

Vet ni vad jag såg då?

Väggen. Den där hårda, kalla, elaka och hemska, den där som var så brutal att springa in i, den som först gjorde mig söndrigt stressad och otrevlig och sedan tog mitt självförtroende och gjorde slarvsylta av mig. Jag slängde mig frivilligt in i min vägg med så mycket kraft jag kunde uppbåda, utan ett uns eftertanke eller reflektion och det gjorde så vansinnigt ont och det tog sådan tid att laga. Jag kastade mig själv det hårdaste jag kunde in i skrovlig, hård och otrevlig betong och gick i en miljon bitar som tog världens tid att kitta ihop, förstå och hantera. En del av alla mina bitar passade bättre än innan när jag väl satt ihop dem igen, men vissa delar gick inte riktigt att limma ihop exakt och jag måste akta mig lite mer än tidigare för att inte gå sönder.

Det verkar onekligen som att jag lärde mig någonting. Om jag inte trycker på paus nu, om jag inte börjar ta hand om mig, om jag fortsätter prioritera extrajobb på kvällar och helger – då är jag riktigt illa ute. Att vara sjukskriven för utmattningsdepression är en mardröm – dit vill jag inte igen.

Jag gjorde samma sak kvällen efter; jag satte mig ner, andades, tänkte efter och tittade upp. Jo, den var kvar. En bit bort, men oroväckande nära – det är så lätt att peta gaspedalen i botten och köra på sitt allra fortaste när man mår bra.

Nu måste jag vända mig om och gå. Bort från väggjäveln. Inte in i den. En arbetsvecka har fem dagar. Inte sju. Och inga nätter. En arbetsvecka innehåller inga träningspass som prioriteras bort till förmån för jobb som ändå inte blir bra gjort. För att kunna vända innan det är försent måste jag börja använda det svåraste ordet jag vet lite oftare:

NEJ.