ElnaJag tänker alltid på tusen saker samtidigt och just det är en av tusen anledningar att jag älskar att cykla. När jag cyklar får jag tid att sortera intryck och idéer, finurla på formuleringar eller fundera igenom saker och när jag tar i riktigt hårt – en möjlighet att inte tänka på någonting alls förutom att hålla mig på cykeln och ha koll på det absolut nödvändigaste. Stigen, vägen, medcyklisterna, mjölksyran – inga andra tankar får plats när pulsen är max.
Igår när jag susade mot den knallröda solnedgången mellan backintervaller på Huskvarnaberget dök en liten drake upp bland tusen andra tankar. Draken med de röda ögonen, den som Astrid Lindgren skrev och Ilon Wikland ritade och som jag läst så galet många gånger.
Den där draken, den var som jag. Han passade liksom inte in där den hade hamnat och gjorde knepiga saker på sitt eget vis. Den var udda och missförstådd den där lilla gröna draken med de röda ögonen. Lite som jag, fast som tur är tyckte min mamma väldigt mycket om mig (drakens mamma var inte så förtjust i sitt drakbarn), men jag kände mig annorlunda och jag förstod inte varför jag aldrig riktigt lyckades passa in någonstans.
När jag satt på min landsvägscykel och liksom for nedför backen rakt in i en av Vätterns röda solnedgångar kom jag att tänka på draken med de röda ögonen och det vackra uppslaget när draken flög rakt in i solnedgången och försvann. Han var lycklig då, kanske lika lycklig som jag kände mig igår.
Elna
2 comments
Världens bästa bloggdrake 😀 Jag tycker det är mest tur att du inte har röda ögon ändå iofs, hade varit lite läskigt, om än lite coolt med iofs… På ett sätt är det skönt att passa in (kan jag tänka mig ty jag aldrig själv gjort det riktigt). Men tänk va de som jämt passar in överallt missar… Kram och tack för fint inlägg.
Åhhh jag minns den barnboken! Den måste gjort intryck på mig också.
Jag minns alla fina rundor vi gjort tillsammans när jag känt mig flygande och levande!
Cykel rockar helt klart!