Ränneslätt 2014 [race reporten]

Jag har haft någon sorts förvantansfullhet i benen. De har känts bra. Cykelsugna. Längtat efter långlopp. Och som de inledde idag – galet bra ben, de bara pinnade på i starten. Hamnade långt bak i fållan men plockade placeringar och jag vet att jag tänkte att det inte kändes som att jag trampade, mer som att jag var ute och åkte cykel.

Och åka cykel – det fick jag göra i alla fall i halva loppet. Trots att jag hamnade långt bak i fållan gick starten fint och jag plockade upp mig ganska bra. Körde om med sprättkänsla i benen. Det var kul, lätt och roligt – det var väl i vanlig ordning lite kö på stigarna men allting stämde för mig. Perfekt lufttryck, tekniken satt grymt bra och benen levererade. Men efter ett par mil började magen ömma. Och halvvägs gjorde den riktigt ont. Fick en flaska sportdryck langad av Ida, grymt fint att få den servicen – och kopplade på pannbenet efter andra depån och kunde fortsätta köra bra på den härligt teknikiga kurviga delen som följer. Men sedan.

Ajsomfan. Varje gång det guppade (och det gör det ju rätt mycket) var det som att vända en kniv i magen. Ni vet – magkatarrshaverimage, det gjorde så ont. Gråta-ont. Och mycket riktigt, vid sista depån grät jag. Jimmy som inte körde fick istället för att leverera hejarop peppa och pussa och övertyga mig om att fortsätta. Två muggar vatten, en banan och lite tårar – det höll i några kilometer; när det var 15 kilometer kvar satt jag i kanten på en skogsväg, stortjutandes ringande Jimmy. Följande konversation utspelar sig:

E: (Snyftandes, hukandes, gråtandes) HÄÄÄÄÄÄÄÄMTA MIG, snälla, jag ooooorkar inte mer.

J: Du är en tant om du bryter, kom igen nu, cykla lite till.

E: Buuuuuhuuuuuuuuuuu (Snyft, hulk, gråt)

Förbipasserande cyklister tittar bekymrat, flera stannar, alla vill hjälpa – tack bästa ni <3

J: Nu åker du, okej. Du kan. Jag står och hejar när du närmar dig mål. (Någonting mer om att inte vara en tant)

Så jag åkte, för vem fasen vill vara en tant liksom. Jag grät lite till bakom glasögonen och jag cyklade, försökte tänka bra tankar och njuta av hur vackert allt var och hur roliga stigarna var och det blev lite bättre efter ett par kilometers superlångsamt snyftande/gnyende – de sista kilometrarna orkade jag trycka på litegrann igen, förgrymmad över att benen var så starka och pigga när resten sa ifrån.

Mycket kändes dock väldigt positivt igår: 

Jag körde tekniskt superduper (förutom ett bredställ på en hal bro som resulterade i  några sekunders blockerande av hela överfarten totalt samt att jag höll på att tappa hojen i vattnet. En nyhet var lätta och svåra vägval, jag körde de svåra utan problem, de var inte så värst svåra efter att ha varit på SM-banan och panikat.

Stämningen i spåret var bra. Fler än vanligt sa till när de skulle om och det var inte lika hetsigt som det brukar. Misstänker att många fick sig en tankeställare under Lida när Sandra tokkraschade.

Vädret var cykelperfekt. Minns några alldeles för varma Ränneslättsturer – det var lagom varmt och solen kikade fram – underbart.

Att jag tog mig i mål var grymt. Jag har en dålig ovana att bryta när det inte funkar och det känns aldrig bra efteråt – är glad att J tog fram åldersnoja-kortet ur bakfickan istället för att rycka ut med brytbil – det var rätt gott att ta sig i mål för egen maskin trots allt.

Banan är så himla fin. Älskade Småland, så vackert här är. Och vad rolig den är. Dessa härliga kurvor och hopp och woopisar i kombo med lite lagoma grusvägssträckor – gillar när det är störst procent stig.

Benen var nog det bästa igår. Shit – att det kan kännas sådär bra i benen alltså, rackarns vad coolt det är att vara stark!