#MTBSM: bronsben

Idag gick SM i XCE, Cross Country Eliminering – först tidskval och sedan heat om fyra och fyra på en publikvänlig bana som tar ungefär två minuter. Mjölksyra och maxpuls så det står härliga till. 

Vår final var spännande, på två minuter hände så galet mycket! Först saknade vi Linda M som missade att komma till fållan eftersom heaten kastades om (själv var jag helt av misstag på rätt plats vid tidpunkten och hajade inget om ny starttid – lyckträff). Hon kastade sig in i fållan med andan i halsen och starten gick.

Jag fick världens bästa start. Men benen orkar inte med lånecykelns extrakilon och grövre däck (den blir nog kalasbra i morgon, men idag var det tufft att köra på den) och det hände liksom ingenting när jag försökte kräma på. Det stack inte iväg som jag blivit van vid, jag fick inte upp så hög fart som jag tyckte att jag borde få och Linda M var om strax efter första kurvan. Linda J låg och flåsade mig i nacken och vid stockhindret fipplade jag bort mig med fel växel och dämpningsreglagelåsningspill som fick mig att tappa fokus – ovana, och Linda J gick om. Jag fipplade vidare och lyckades inte ta henne på målrakan, det fanns liksom inte möjlighet men fy fasen vad jag kämpade för att åtminstone göra ett försök att spurta in på henne.

Snacka om spännande. Jag försökte verkligen och benen var jättebra, verkligen jättebra. Jag är så tudelad – galet tacksam över att jag fått låna hoj så jag kunde starta eftersom min gick sönder men också så besviken över att jag inte fick köra på egna och invanda grejer. Eftersom vi var så få anmälda var jag inte så värst glad för min medalj först – men vafan, jag har ju kämpat allt vad jag kunde för den och jag vågade ställa upp och jag höll ihop en hel jobbig dag med mycket stress, människor och intryck, det börjar sjunka in och jag börjar tycka att jag är värd medaljen lika mycket som någon annan. Man måste få vara besviken ibland, bara man vänder på det efter ett tag och det har jag gjort nu.

Idag hade jag förväntat mig att det skulle gå riktigt bra. Inför morgondagen är jag galet skräckslagen och målet är att ta mig runt fyra varv utan att bryta benen och utan att glömma bort att ha roligt!

Jag är vansinnigt trött, har galen huvudvärk och trötta och ömmande ben och är himlastormandes lycklig över att det blir sovmorgon i morgon – klockan tolv smäller det igen! Wish me luck – jag behöver det. Och grattis Linda M till D30-guld och Linda J till silver – fy fabian vad ni är bra! Och grattis alla grymma klubbkamrater och vänner som gjort fantastiska insatser idag!