Foto: Eskil Laago
Alla människor är på väg någonstans. Vi är på väg bort, hem, mot målet, till något annat, i en annan riktning, mot resten av livet , mot sin egen väg. Jag har är uppvuxen i en liten stad tre mil härifrån. Eller egentligen, på landet utanför den där lilla staden. Jag avskydde den. Passade inte in, hade ingen plats, kände mig annorlunda – och mitt mål i livet var att ta mig därifrån. Helst förbaskat långt därifrån.
Så – tjugo år gammal kastade jag mig ut i världen, jag hade tänkt jobba mig igenom den och uppleva massor av platser långt bort från den där lilla staden. Jag kom till London och fastnade där i tre år, mellanlandade i den lilla staden ett par år och hamnade sedan i Norrköping. Några år på universitetet följdes av några år med företagande och anställning. Och nyförälskelsen i cykelsporten som till slut var det som tog mig dit jag skulle eftersom den gjorde att jag cyklade på den stora kärleken.
Tänk om 20-åringen med en enkelbiljett till London hade vetat att det var till Huskvarna hon skulle? Hon hade nog skrattat gott och skakat på huvudet, precis som jag gör åt henne. Men faktum är, att för första gången någonsin känner jag att jag inte är på väg någonstans. Jag är hemma.
