Best friends forever (den uppgraderingsbara BFF:en)

Att ha en riktigt bra cykel, det är som att ha en bästa vän. En materiell BFF (fjortisspråk för Best Friends 4-evaaaaah) för träning liksom. Som idag – jag och min cykel var och körde Introwåfflan – och ni vet ju, jag har varit så trött och hängig och när jag trycker på händer det liksom ingenting. Men då finns ens bästa vän där och pushar på en litegrann. Om jag hade kunnat prata med min cykel (ok, jag vet – nu blir det lite schitzo, men det överlever vi nog) hade det nog låtit såhär:

Foto: Janne Bäreteg

Best Friends Forevaaaah Bike: Du, vad ska vi hitta på idag?
Elna: Vi ska köra såndäringa Cykelcross, men det är ingen fara, du får vara med fastän du är en bergs-BFF med grövre (när blev Thunderburts grövre?) däck och brett styre.
BFF-bike: Coool, vad ska jag göra?
E: Vi ska köra så många varv vi orkar på en bana som är ett par kilometer lång bara. Det finns en nedförsbacke där du kan få hoppa lite om du vill.
BFF-bike: Yeah, men bara om du sätter ned mig hyfsat snyggt. Akta fälgen, snälla – annars går jag sönder i kolfibret igen. HA!
E: Alltså, jag kommer att tycka att det är jobbigt, och kanske känna att jag inte har så bra ben som jag vet att jag kan ha. Och så måste jag måste hoppa av och lyfta dig över hinder, men om jag gör det för dig, kan inte du hjälpa mig uppför då?
BFF-bike: Coooool, [överenergistk och peppigt]uppför, uppfööööör, uuuuupp, jag gillar upp, jag hjälper dig. Men då får du inte SPD-vurpa mig, jag är lite rädd om kolfibret du vet.
E: Jag lovar, jag ska inte vurpa dig. (Känner mig lite falsk, om några veckor är det en Scott som är min BFF-bike ju, men det vet den inte om än)

[Cyklar till Wåffelcrossen ihop med mamma och hennes Cannondale som heter Leffe, kör mastervarv och startar – sedan kommer första uppförsbacken]

Gräsbacke. Liten men syrlig. Foto: Janne Bäreteg

E: Åhe, den är så brant, jag kommer bara att slira med Thunder Burtsen
BFF-Bike: Nääääääe, komigennurå – vi testar. Om du lånar ut dina magmuskler till mig lite bara och så fördelar du kroppsvikten bra och pillar i rätt växel så ska jag hjälpa dig upp, okej?
E: Okej. Vi åker.
[BFF-Bike cyklar upp lätt som en plätt]
BFF-bike: HA! DÄR SER DU! DET GÅÅÅÅÅR JU! Ska vi testa nästa med?
E: [Flåsandes] Okej, vi gö’rt. Vi kör, ett – två – tre – ååååk!
[BFF-bike cyklar uppför nästa backe OCKSÅ]
BFF-bike: Okej, om du låter mig försöka hoppa liiiite i den där nedförsbacken så går jag med på att vi kör uppför dedär backarna på ALLA varven. Deal?

Sedan hoppade vi faktiskt liiite i nedförsbacken, på några varv lättade vi mer och på andra varv mindre. Och vi klättrade uppför branta små gräsbackarna på varje varv utan fotisättning. Att ha en riktigt bra cykel är verkligen att ha en bästa träningskompis. Fast till skillnad från sina riktiga best friends forever kan man byta upp sig, och det är ju just det jag ska göra.

Sol och cykel. Lyckan. Foto: Janne Bäreteg. 

Och förresten, den här cykelcrossfesten som körs varannan söndag i Jönköping – Wåffelcrossen; det var helt gaaaaalet kul, häng med om två veckor om du kan, den passar verkligen alla. Idag var vi femtiotalet cykeltokar på olika sorters cyklar och med olika mycket erfarenhet i bakfickan. Och publiken är AWESOME. Du kommer älska’t. Promise!