Tårarna på E4:an – halvvägs till Norrköping

Det var så mycket med gårdagen som jag såg fram emot med barnsligt hög nivå av förtjusning. Jag skulle till MTB-dagen i Norrköping och krama människor jag saknar, träffa nya människor och ha en hel dags kul på hjul följt av en fika med föreläsning om hur jag blev så cyklig och vad cykel betyder för mig. Jag skulle leda en grupp runt Vrinnevi MTB-spår, köra sprintstafett och halka på klassiska Kolmårdsrötter. Sedan skulle jag äta middag med vänner och åka hemåt rätt tidigt, få en god natts sömn innan dagens Wåffelcross. Åh, jag längtade!

Fast. Jag kom aldrig ens fram till Norrköping. Mittemellan Mantorp och Linköping börjar vår gamla Volvo väsnas på ett vis jag inte trodde var möjligt. Det var ett metalliskt, krasmande, malande och ganska högt ljud – jag tänkte att det kanske var punktering och att jag körde på fälgen, fast när jag svängde in mot vägkanten och samtidigt såg tjock, svart, rök stiga från motorhuven kom paniken krypandes.

Solen sken ju i alla fall på ekipaget. Alltid något. 

Tårar och telefonsamtal följde. Samla mod att öppna motorhuven (nej, jag är inte alltid så värst tuff – man har väl sett på film att rykande bilar snabbt exploderar) för att ta reda på vad det var som rök. Att kylaren rasat fattade jag fort, bakom och under bilen hade vattnet runnit ut, men vi behövde ta reda på om något mer var fel och om jag skulle kunna fixa det. Men nej – osande, rykande motor, olja som droppade ned på marken och kapsejsad kylare – det verkar inte bättre än att Volvon skurit ihop totalt, den motorn duger inte till mycket mer än skrot nu.

Fick känna mig som en äkta miljökatastrof. Först det här spåret kylarvätska – sedan en hel laddning motorolja rakt ned i backen. Ehum…

Cykeltjej kikar under bil. Det är bra mycket lättare att förstå sig på cyklar än motorer. 

Det tog sin lilla tid – men till slut rullade Volvon iväg med bärgningsbil (dyrt om man inte har assistansförsäkring, ytterligare en liten tår där) till Linköping och jag blev räddad av mina goa kollegor Tobias & Karin som bor rätt nära haveriplatsen. Att ta sig till Norrköping innan MTB-dagen var slut gick inte, men Tobias kom och hämtade upp mig, cykel, alla pinaler och prylar och så styrde vi kosan mot Mantorp och stack ut på en MTB-runda via Sya bort till Mjölby och deras härliga MTB-spår. Det blev till slut en härlig eftermiddag, med riktigt kul cykling följt av en trevlig middag. Så det kan bliLasta ur bilen. Cykel, cykelställ, takräcke, baslåda, slutsteg, stereo, verktygslådor – alla pinaler måste ur en bil som ska stå på en öde parkering och vänta på räddning. Då får man ju iallafall låtsas att man är pepp. 

Såklart är jag väldigt besviken över att det inte blev något Norrköping, men jag tänker att jag kanske får en ny chans? Jag är dessutom himla glad att jag känner så fina människor som ställer upp och räddar cyklist i nöd på E4 – och ser till att jag fick komma ut på ett härligt pass på okända stigar. Fast ett ställe  i Mjölby kände jag igen – den branta klippan som var med på Mjölbybiken i våras, där jag fegade ur och körde B-spår. Igår satte jag den, utan att tveka cyklade jag rakt ner (gaffeln bottnade så brant är den) och då kändes det lite som att det minsann fanns en mening med bilhaveriet också, jag fick ju reda på att jag den här säsongen blivit galet mycket modigare och bättre på mtb:n. Härlig känsla!

Tobias visar sina fina stigar – det här var riktigt kul cykling kan jag lova, redan sugen på att cykla mer i Mantorp-Sya-Mjölby, så himla kul åkning!

Två och en halv timme cykel med Tobias – och när vi kom hem hade Karin fixat käk. Det blev ju himla bra ändå!