Vi plockade ut fincyklarna i förmiddags, Fia & jag. Foten funkar hyfsat – det gör lite ont om jag tar i på riktigt i uppförsbackarna och att klicka ur är problematiskt. Men det gör liksom inget när man finåker omkring och upptäcker nya stigar, och det var just det vi gjorde idag. Först bort till pumptracken, några varv i den och ett varv på stora banan; sedan stack vi upp i skogarna bakom Bråneryd för att utforska nytt.
Min cykel och jag var magiska idag. Jag har inte suttit på den på nästan fyra veckor och ändå är det som att vi sitter ihop. Aldrig har jag varit så säker tekniskt som jag är nu, jag törs och kan hoppa litegrann, manövrera mig över saker och uppför backar och släppa på utför. Såklart finns det mycket kvar att lära, fixa, finslipa, våga och öva på – men det känns ändå magiskt roligt att cykla skog just nu. Som om att jag kommer att kunna lära mig göra vad som helst med en mtb nu – för jag har fixat en så himla bra teknisk grund. Mer MTB-magi åt folket!
Fincykel & vårkänslor – tänk i vår; då ska jag fara fram mitt allra snabbaste på en ännu finare hoj än den jag har på Eskils bild här. Då snackar vi magisktmagiskt.
