Jag lovade ju att jag skulle berätta mer för er om SM-banan på Isaberg, vi var ju där, hängde i stuga och körde skogshoj fredag-lördag för en vecka sedan. Idag läste jag Gustav Wass tankar kring banan – och jag tänker att ni som vill ha lite detaljer kan hoppa in på hans blogg och läsa, och så kan ni följa Sandra Salinger – hennes Keith jobbar med banan och hon uppdaterar ofta sin blogg med bilder från den.
Istället för detaljer vill jag dela med mig av känslan jag fick. En cyklig, härlig känsla – visst är banan svår och utmanande, och kanske kommer den att bli ännu svårare – den är inte helt klar ännu. Det är höjdmetrar och branta utförslöpor, det är teknik och det är utmaningar, men känslan är ändå en kul och fin och bra bana. Jag blev aldrig vän med förra årets SM-bana, den var för svår, jag hade mest ont i magen och var ledsen över att jag inte vågade – på den här banan blev jag peppad att lära mig mer, att hitta flyt och mod och i smyg kanske jag både bestämde mig för att köra SM en gång till OCH lära mig hoppa från åtminstone lilla droppet. (Och ge förra årets SM-bana en ny chans för tränings skull framöver)
Isaberg ligger inte ens en timme bort och jag ser fram emot många, härliga utflykter dit framöver.
















3 comments
Åh jag vill med och åååååh vilken fin tjej i fin jersey!
åh, nu blev jag riktigt sugen på att åka till Isaberg!!
Kul att du gillar banan. Den tekniska delen är fin och verkligen något för alla att ha kul på. Det lilla droppet ser så litet ut på bild medan det i verkligheten inte alls är så litet och ofarligt. Roligt om du törs och klarar det!
*Sandra