Race reports från helgen

Hepp! Det här med rejsrapporter – jag tycker inte att det är så kul att skriva dem, men det är oftast rätt kul att gå tillbaka och läsa dem, så här kommer ett par snabba och ostrukturerade från helgens bravader.

Fredag: Kvänum, 1:a Majloppet
Fick fint sällskap i bilen av Marie som var tävlingssugen och körde sportklass på förmiddagen. Det var kul att hänga en stund på tävlingscentrum och träffa cykelfolket och heja på ungdomarna innan det var dags att käka lunch och byta om. Jag såg till att jag fick en timme ifred innan start, för att ha hunnit äta och inte behöva tänka på något annat än att fixa allt inför start och värma upp – en strategi som funkade bra, det var en glad och pepp version av mig som ställde sig i startfållan.

Tekniken var inte med mig alls. Inte så konstigt – jag har ju kört väldigt lite MTB i år och teknik är för mig färskvara. Jag är ingen talang på cykel – jag är envishet och behöver köra mycket teknik ofta för att vara bra. Så jag skramlade mest omkring över rötterna och kände mig som en nybörjare och fick inte upp farten nog för att få flyt över rötterna och gjorde knepiga misstag – men tänkte flera gånger varje varv att det där med tävling är ju den bästa teknikträningen man kan få. Skojade lite med publiken när jag för tredje gången liksom inte ens orkade försöka cykla nedför branta stendroppet utan lyfte cykeln ned, varför inte ta sig tid att bjuda på sig själv när man kan? “Vi som inte ens cyklar har inget att säga till om” skrattade en man i publiken tillbaka och det kändes rätt okej att vara den som gick. Jag kände mig säkrare för varje varv, och kände att jag borde kunna gräva fram lite mer flås och kapacitet men att det inte riktigt ville sig och det kändes ändå ok. Gjorde en tokvurpa i en torr och fin kurva och efter att ha kollat så att cykeln höll (klart den gjorde!) gick jag i mål som andra D30-dam med goa skrapsår. Självklart på vänster sida – slår mig alltid på vänster. Summa summarum: finfint arrangerat av Kvänum trevligt häng, jobbigt lopp, glad tjej, toknöjd efteråt och glad över att få tillfälle att säga hej till många av er som läser bloggen, ni är bäst!

Lördag, Mjölbybiken
Vaknade i ett kallt Huskvarna, men fick sovmorgon och tid att pyssla ihop cykelpinalerna i lugn och ro. Slogs av att jag inte längre är särskilt nervös inför lopp – det finns en skön rutin nu som mest gör att det känns kul. Småpirrigt såklart, men ändå kul.

Uppvärmningsvarvet var katastrof. Jag grät uppgivna tårar tre gånger och ramlade fyra och körde inte ett enda tekniskt parti och kände mig kass. Var väldigt nära att åka hem, men fick massor av pepp från klubbkamrater och vänner och ringde J som telefonpeppade. “Du har PMS, skit i det och kör” sa han och det hade ju inte jag fattat, typiskt bra att han kunde berätta det för mig.

Det gick faktiskt rackarns bra när startskottet väl gick. Andningen stämde inte alls, lungorna pep som fågelungar och det var tungt – men istället för att bryta tog jag mig samman och trampade mig igenom loppet och hade faktiskt riktigt kul. Körde på alla svåra ställen även om ett och annat tröttmisstag, särskilt på sista varvet, gjorde att jag klickade ur och släpade kroppen några steg till fots. Blev glad över hejarop, blev glad över att tekniken började falla på plats ordentligt – även om det inte gick superfort nedför branta utförslöpor och stenar så gick det utan problem.

Körde för kung och fosterland mitt sista varv, att Linda M var långt före visste jag och att jag skulle köra in på henne kändes inte görbart, men Helene som jag körde om ganska tidigt i loppet hade jag skymtat bakom mig några gånger och hon brukar vara stark – så var övertygad om att hon var hack i häl, det var bra för då pressade jag mig lite extra även när krafterna var slut.

Det var blött och halt – förra året låg mitt snabbaste varv på 19 minuter, i år på 23. Fyra varv var i längsta laget, en och en halv timmes maxpuls är lång tid, men skönt att ha gjort det och väldigt glad att jag vände uppvärmningskatastrof till teknisk utveckling!

Jag var inte så värst rejspepp i fredags morse. Men efter två tävlingar finns det där igen – suget. Det är jättekul att tävla. Det är det bästa sättet att utvecklas och bli bättre. En vågar saker på tävling som en inte vet om att en törs och så blir en bättre än innan. Och så kul att hänga på tävling och träffa folk!