Mitt första träningsminne

“Vill du börja på springskola?”

Jag höll mamma i handen när hon frågade det. Vi gick på skolgården, eller – hon gick och jag hoppade för det var åttiotal* och jag var typ sju och hade nya grönsvarta skor med en liten broderad häst på. Och små skinnsnören med någon form av berlockdekoration som jag tyckte var allra sötast när jag hoppade med dem. Och det gjorde jag – jag hoppade med dem för det var innan hunden hade tuggat i sig den ena skon och jag kände mig sådär nya-vårskor-fin.

“Springskola?”

Jag tittade på mamma. Alla kan väl springa, vad konstigt med springskola.

“Ja, Sara kanske också ska gå. Det är på onsdagar. Vill du gå?”

Och det ville jag. Och sedan gick vi på springskola varenda onsdag, min bästis Sara och jag, varenda onsdag tills vi hade vuxit upp.

Eller ja, tills vi var en sisådär sexton iallafall. Fast ska man vara korrekt var det orientering som gällde. Karta och kompass och skog – jag älskade det fast jag var riktigt dålig på det. Men det är det som är grejen med orientering. Man behöver inte vara bra – man behöver bara vara med och göra sitt bästa så blir det kul!

Mina fotoalbum är nedpackade så det blir ingen orienteringsbild – men jag hittade den här i bloggarkivet: Sara & jag springer Knatteloppet ihop i slutet på åttiotalet. Hon är förresten fortfarande min bästis, min fina vän i lila träningsoverall.

*Minnen från åttiotalet hörrni. Det är väl inte säkert att min mamma minns det likadant, men just sådär minns jag att det var. Undrar om det var så.