Det däringa svenska mästerskapet i mountainbike som jag ska köra på fredag och lördag – jag har haft ont i magen över det ett par dagar. Förkylningen har liksom sugit musten ur mig, jag har varit trött och opepp med självförtroendet kört i botten och i morse funderade jag seriöst på att lyfta luren och ringa min läkare för att få loss ett sjukintyg eftersom man inte kan avanmäla sig hursomhelst från ett SM. Jag lekte även med tanken att starta och kliva av.
Men på riktigt. Det vore ju inte okej. Man kan inte banga så fort man är rädd för att inte vara tillräckligt bra, man är ju faktiskt skyldig sig själv att åtminstone ge det man åtagit sig ett ärligt försök.
Det finns bara en sak som faktiskt fungerar: att se till att jag ställer mig i startfållan, så väl förberedd som möjligt är – och när startskottet går, gör mitt allra bästa. Skit samma om formen inte är toppad och de andra tjejerna är ljusår snabbare, skit samma om jag är livrädd för stora droppet, trött i benen och allt möjligt annat tjafs; jag ska köra SM i eliminering på fredag och cross country på lördag och jag vet två saker säkert:
- Jag kommer att få köra fyra varv på en superkul XCO-bana med den bästa cykel jag någonsin suttit på.
- Man behöver faktiskt inte vara snabbast för att ha sjukt roligt på en tävlingsbana.
Efter att ha kört några varv på teknikdelen på Isabergs SM-banor idag kändes det bättre. Jag kör, och jag ska ha tokigt kul.
[insert]
[/insert]
[insert]
[/insert]
[insert]
[/insert]
0
1 comment
Den bästa träningen är tävling! Så försöker jag tänka. Vad gör det om hundra år om det inte gick bra? Huvudsaken är att det är roligt. Jag hejar på dig i helgen och ser framemot att få läsa om det sen:-)