Cykellycka (77 km CX)

Cykellycka. Finns det något mer magiskt? Igår, när jag hoppade upp i sadeln på min sprillans nya cykel infann sig den där härliga känslan omedelbart. Allt som känns tungt, allt som gnager, alla funderingar – allt det där var bara som bortblåst och livet kändes lätt och kul och underbart. Det är en av sakerna jag älskar mest med cykel – hur det bara får allt från stress till orosmoment och saker man tänker på att släppa så att livet känns bekymmerslöst och enkelt.

Vid halv nio började jag tugga motvind in mot Huskvarna i allt annat än bekvämt distanstrampande eftersom jag inte alls hade räknat med att nästan blåsa bort på väg in mot stan och hade tid att passa. Mötte upp ett fint gäng cyklister vid oset i Huskvarna och sedan hann vi inte ens ut ur stan innan jag punkade. Årets första punka – ett ettrigt litet punkagrus som fastnade i däcket och gjorde hål i slangen. Ett slangbyte senare klättrade vi uppför Ådalsvägen och styrde kosan mot Ramsjön. En avstickare på skogsstig funkade fint på cykelcrossen och det var verkligen magiskt att rulla distans på en så fin hoj. Lyxigt.

I Siringekorset vände halva gruppen hemåt. Madde, Mattias och Jakob tog av hemåt och Jenny, Fia, Tessan och jag fortsatte att plocka hem mil på småvägar. Vid Vätterleden vinkade jag hejdå och rullade hemåt med trötta men nöjda ben, fulltankad med cykellycka och glad över ett riktigt, riktigt bra distanspass på en underbar cross.

   

  

  

0
  1. Visst är det så! Fokuset blir på något helt annat, speciellt om jag får cykla i skogen. Bara tänka på linjeval, ta sig över rötter och spana på djur! Landsvägscyklingen för mig är terapi och problemlösning när jag cyklar ensam. Man hinner tänka på mycket då!

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Du gillar säkert också