Men hörrni, jag kan ju cykla. Jag körde ut en lapp med min dymo-marker och klistrade på styret. “Kör. Bara kör. Det går.” står det på den – och det gick. Stack iväg och körde så fort jag kunde förmå mig på Vistabanan idag, med fint sälle av Jenny & Marie – och den är visserligen inte särskilt svår den där banan men det finns två ställen där jag kämpat lite med. En skarp kurva med sten och rot mellan två träd. Nailed it – fyra gånger på rad satte jag den utan problem. Och så, på väg ut ur en kurva finns en rot där jag alltid bromsar för mycket – jag har liksom inte kunnat tvinga mig att inte sätta fingret på bromsarna där innan. Förrän idag – då gick det. Ingen broms. Jag jublade för mig själv i skogen.
Som om inte det vore nog – jag satte personbästa på en sträcka på Vistabanan. Så himla skön känsla och den där lappen på styret, den hjälpte mycket. Krisen kanske var över snabbt i år? Vi får se på söndag, då är det dags att battla träningstävling på IKHP och känna på EM-banan igen.
Vistabanan var ljuvlig nu. Torr och fin och nyfixad och så doftade det sådär honungssött av vitsippor. Cykellycka varenda meter. Och mjölksyra förstås! 
2 comments
Bra jobbat.Jag vet hur det känns att få en blokering i hjärnan.Jag spelar lite golf ibland.För 3 år sedan kunde jag helt plötsligt inte putta på green.
Det gick så långt så jag började skaka så fort jag plockade upp puttern ur bagen.Det höll på så i 2 år.Jag funderade på att lägga av helt.
Jag fick ett tips av kompis att göra något helt annat. Från att alltid har puttat från Höger fick jag låna en Vänster putter. Helt plötsligt gick det
mycket bättre. Fick ju annat att tänka på.
Jag tror på att det handlar om att bryta ett mönsteroch att sakta komma tillbaka.
Härliga Vista! Dit vill jag också någongång snart!