- Man lär sig mer om hur kroppen fungerar eftersom varje skada gör att man specialiserar sig lite på något nytt. Jag är tillexempel grym på stabilitetsträning för knän, popliteusrehab, fotrehab, övningar som förebygger ryggont och lite annat skaderelaterat smått och gott.
- Man superkompenserar. En tid av vila är oftast välbehövligt och stora muskler får fin och välbehövlig rehab.
- Om man längtar alldeles vansinnigt efter det man inte kan göra (cykla/springa/klättra/whatever) vet man att man inte tröttnat och har kvar passionen.
- Man får vara kreativ och påhittig för att klura ut vilken alternativ träning som funkar
- Man hinner vårda sitt material. Min hoj fick visserligen en halvsäsongsgenomgång strax innan SM men det finns alltid något ställe på kassetten att topsa rent.
- Man hinner ta igen lite annat. Peta med tomatplantor, klappa på katten, vara i vägen för husrenoverande sambo, skriva, rita, sy, laga mat, städa, sortera…massa smågrejer som alltid prioriteras ned eftersom träning kommer först.
- Det blir mindre tvätt. Hur skönt som helst egentligen, att ha en period där tvättmaskinen inte går rykande varm.
- Det blir tid för vardagsäventyr. Med revbensfraktur kan man ju tillexempel gå utan problem och vi har gett oss ut på många spännande småvandringar på leder i närheten.
- Kan man inte träna blir det massor av tid över att träffa familj och icketränande vänner. Galet värt!
- När man väl är hel eller frisk och kan sätta sig på cykeln igen är tacksamhetskänslan obetalbar. Det brukar liksom kännas religiöst och euforiskt och kittlande härligt i maggropen.
4 comments
Det är härligt, det gäller att vara positiv! 🙂
Bra lista, den ska jag plocka fram vid behov!
…fast jag hoppas förstås på att aldrig behöva den, men det är förmodligen mindre realistiskt 🙂
Men vi kan ju hålla tummarna för att du slipper den!!! 😀