Jag hade andra planer för den här helgen. Jag hade planerat att berätta om härlig cykling, om peppiga timmar i sadeln, om husprojekt och om att vi beställt den hoj jag ska köra på nästa säsong.
Men. Snart förlorar vi min kära mormor. Hon kommer inte att klara sig. Det såg hoppfullt ut ett tag i onsdags då vi var där, då jag fick prata med henne och då hon kände igen oss. Jag fick berätta något viktigt, precis som vanligt – allt som är viktigt längtar jag efter att få berätta för mormor för hon har alltid delat mina glädjeämnen, liksom mina sorger. Stora som små.
Jag är övertygad om att hon hörde mig i fredags när jag klappade om henne och ännu en gång sa att jag älskar henne. Det jag också vet är att det var sista gången, att det var mitt hejdå. Jag fick välja hur jag skulle göra och jag valde att säga hejdå redan då. Min kära moster och min fina mamma är hos henne nu och jag försöker samla mig, jag försöker hålla ihop och jag försöker hantera och försöka lägga energi och kärlek på vår käre morfar som blir kvar.
I lördags var jag med ett gott gäng vänner på Vistabanan. Jag körde några varv på lätta sportvarvet och var glad att jag tog mig samman och följde med för det kändes tryggt att rulla runt bland favoritkurvorna och inte behöva tänka så värst mycket. Jag kan den där banan innan och utan och den funkar alltid, vare sig man är glad eller ledsen. Efteråt hoppade jag i mina blåbyxor och målade uterumsfasad med tårarna rinnandes, jag gråter så himla mycket när jag är ledsen men om jag gör något blir det lite bättre.
Och igår – mitt uppe i mitt sätt att krishantera kom jag på hur ofta jag skriver om cykellycka men hur sällan jag skriver om att cykla sig igenom sorg. Jag har cyklat mig igenom många sorger och kriser vid det här laget – det blir ju så när man lever cykel. Det är i nöd och det är i lust och just nu är det sorg, svett och tårar för hela slanten, för just det här – att vi förlorar mormor, det är bland det sorgligaste jag varit med om. Jag skulle så innerligt gärna velat ha henne kvar hos oss ett tag till.
Jag är stark på ett annorlunda vis när jag är ledsen. Alltså, inte stark i bemärkelsen att jag cyklar snabbt – men stark i bemärkelsen att jag kan bita ihop en stund och jobba mig igenom något som hjälper mig att må bättre. En uppförsbacke tillexempel. Det gjorde jag idag, jag körde backar hemomkring – jag bet ihop och lät det svida i ben och lungor och när jag kom upp på toppen släppte jag fram några tårar. Och med tårarna rinnandes rullade jag nedför, och inför nästa backe torkade jag dem, tog ett djupt andetag och körde allt vad jag orkade uppför igen.
På en timme fick jag ihop 398 höjdmeter. Det blev några tårar och det liksom stillade sorgen en aning. Hur gör ni? Tränar ni när ni är som allra ledsnast eller låter ni det vara?
16 comments
Jag tappar lusten helt till cyklingen när jag är nedstämd. Orkar inte med något alls. Även att jag vet att cyklingen hjälper till mycket.
Åh. Den är tung, särskilt om man vet att cykeln hjälper.
Jag kommer i håg att jag åkte varv på varv i spåret vid stugan den dagen min svärmor gick bort. För att rensa, för att få gråta och för att få vara ensam med mina tankar. Träningen, eller snarare en van rörelse lindrar, det är meditativt på något sätt. På samma vis som jag kan rensa ur kropp och huvud när jag är stressad eller arg.
En kram till dig Elna <3
Fint på något vis ändå, att jobba med sorgen varv efter varv på ett skidspår. Precis sådär kändes det igår, lite meditativt och som att omställningen gjorde så ont att det var skönt att täcka över den smärtan med en smärta man känner igen.
Så himla tråkigt med din lilla mormor 🙁 Stora kramar!
Kramar tillbaka, tack Katja!
Jag har också tränat mog igenom sorg och svåra stunder, med mycket lättare ambitioner och mer för att komma ut och röra på mig istället för att bara sitta still och älta…. Stor kram till dig i denna stund!
Tack Anna!!! Och ambitionerna spelar ju absolut ingen roll genom sorg. Min ambition igår var att det skulle vara jobbigt för jag behövde det, jag var en minut långsammare än mig själv uppför långa backen i Bunn men det kändes som jag tog i som aldrig tidigare. Ledsna ben är inte snabba och det behöver de ju inte heller vara!
Vad tråkigt att höra om din mormor! Det svider verkligen att förlora någon och du är så stark som berättar det här för oss som läser. Kram
<3 KRAM!
Jag beklagar sorgen. Men tänk ändå vilket långt liv mormor har fått. Fyllt till brädden med upplevelser. Tänk om vi får leva så länge!
****
Redan som tonåring brukade jag försöka bli av med översvallande känslor med träning. Minns att jag tog mitt tennisracket och åkte och matade slag mot en vägg.
Tack vännen. Och ja, vilket liv. Vad hon fått uppleva. Hon är född 31 och har levt genom världskrig och samhällsutveckling och hon har två fina barn och sex barnbarn och massvis med vänner. Jag har så många fina minnen så det finns inte.
Smart med tennisracket mot tonårskänslorna. Jag var inte lika smart, slog mest sönder grejer och sparkade på saker, men har lärt mig 😀
många kramar. jag hoppas ni fick ett fint avsked och att du har vackra minnen från er tid tillsammans!
Tack! Och tänk, ja – jag enormt många vackra mormorsminnen som jag alltid ska bära med mig. <3
Träning dvs fysisk aktivitet i allmänhet men kanske cykel för oss nördar i synnerhet fungerar för mig som en form av terapi oavsett vad som känns tungt för dagen. Kan vara sjukdom i familjen, stress på jobbet, beslut som måste tas men kräver extra omtanke eller meningsskiljaktigheter med nära och kära som känns jobbiga.
Att gråta är okej och jag hoppas du tänker på alla minnena av din mormor 🙂
Ja, att röra sig kan verkligen lätta den där tunga sorgen.
Massor av kramar (ändå)! ❤❤❤