Hopp. Och nya synvinklar. Och livet som går vidare.

Hopp med flipbelt

Det har varit mycket sorg här ett tag. Jag tror det är viktigt att vara ledsen, sådär galet jävla ledsen, när man förlorar människor som betyder något och när livet kastar en in i trauman. Vare sig en sorg kommer ensam, eller som för mig nu, flera saker i en stor och ledsen och kaotisk klump.

Men. Jag tror också att det är viktigt att inte fastna i sin sorg. Den tar tid och den har sina faser, den följer ett mönster och den fyller en funktion. Saknad och besvikelse ska inte sopas under mattan men man måste lära sig leva med det. Resa sig. Höja blicken. Andas. Ta sig framåt. Leta fram sin tacksamhet, lära sig något nytt om sig själv, sikta in sig på sina mål med nya synvinklar och gå vidare. Minnas det vackra, det bra, det fina och ljusa och komma ihåg att det tar tid och även om livet går vidare som om ingenting är det är okej att inte alltid orka hålla ihop, att det emellanåt kommer tid då man behöver behöva gråta och ventilera och vara ledsen.

Min familj betyder plötsligt mer än någonsin. Och den däringa fantastiska människan jag delar livet, torpet, skratten och gråten med. Och när jag torkar tårarna är jag så otroligt lycklig att jag på kort tid lärt mig mycket nytt och att livet fortsätter. Man kommer kanske alltid att leva med saknaden över dem man förlorar men man tar minnena med sig vidare.

Och åååh. Jag vill skriva glada bloggar snart igen. Jag vill peppa, inspirera, dela med mig och vara lycklig. Jag vill cykla, springa, sparka löv och ladda pannlampan för höstiga äventyr. Hoppa i vattenpölar, köra intervaller i regn och tagga till inför nya utmaningar. Snart, snart.

 

 

2

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Du gillar säkert också