Mörka intervaller

Sorg är som mörka intervaller. Sorgen sköljer över en med all sin djupa smärta, sin gråt och sina obesvarade frågor. Den kastar sig över hela ens sinne med full kraft och bryter ned hela ens väsen till trasiga molekyler innan den bygger upp igen. Bryter ned. Bygger upp. Bryter ned. Bygger upp. 

Och mitt i all sorg, i smärtan, bland tårarna, i den stora ledsenheten; mitt där finns plötsligt glädjen. Minnen, framtidstro, vackra saker att dela med dem som känner samma. Ena stunden tårar, nästa varma skratt. Bryta ned, bygga upp.

Vi begravde mormor igår. Kyrkan var fullsatt, min mormor var en människa som gjort stort intryck på många. Det var känslosamt och vackert och så oerhört sorgligt och jag ville liksom inte att det skulle vara på riktigt. Men det var på riktigt, för livet är på riktigt och när det är på riktigt finns både sorg och glädje. 

På tal om glädje, jag vet att det kommer att glittra till i morfars ögon när jag berättar att jag tänkte cykla runt Vättern den 28 december. Och det ska jag berätta mer om för er snart också, så fort jag vet säkert att jag fått en plats – och då blir det en helt annat typ av mörka intervaller.