Idag börjar vecka 11. Eller för att prata läkarspråk, den här måndagen är 10+1. Smart ändå av oss att pricka in så just måndagar är dag ett för då blir det ju lite lättare att hålla reda på’t.
Det blev faktiskt bara ett enda träningspass förra veckan och det känns så ynkligt, jag känner mig liksom halv på något vis. Det handlar dock inte bara om att jag mår illa utan att vi har en karl med mancold i huset och jag valde vila för säkerhets skull eftersom jag också varit hängig.
Mitt illamående börjar avta – men istället för att tycka att det känns skönt gör det mig så otroligt orolig. Varenda sekund som jag inte känner av illamående eller den där molande känslan i magen vänder jag liksom ut och in på mig själv av oro. Har vår lilla varelse slutat växa? Tänk om kroppen gör samma grej som den gjorde i höstas, tänk om något är fel och den inte förstår det och vi går omkring här och väntar på någon som inte finns? Tänk om det går åt helvete den här gången också?
Vi har fått tid för ultraljud och fosterdiagnostik (vi vill veta om ifall vi behöver förbereda oss på att vårt barn kanske kommer till världen med särskilda behov) bokat i början av mars och jag förstår liksom inte hur jag ska bära den här oron ända tills dess, det känns så outhärdligt långt fram. Tänk, jag som inte för så värst längesedan liksom knappt ens kunde tänka mig att bli mamma går omkring och oroar hjärtat ur mig för ett pyttelitet frö i magen.
Det är ingen idé att skriva att jag ska försöka att inte oroa mig för det är lönlöst. Däremot ska jag försöka hålla mig sysselsatt på ett bra och aktivt vis. Jag längtar efter att träna mig svettig och cykla mig trött och den här veckan hoppas jag att det blir av flera gånger. Tänk – jag ska nog faktiskt skriva ett schema och göra en planering så att det bli av även om jag mår lite styvtjockt. En sund träningsplanering kan ju inte vara helt tokigt även om man är gravid, det är ju viktigt att träningen blir av! Eller vad tror ni?
Hursom – jag hoppas ni alla får en fantastisk vecka med bra jobb och flowig träning, det är ni värda, varenda en av er!
14
23 comments
MEN WOOOOW!!!! Stort, stort grattis till er Elna! Vilken grej <33
Tack Sandra <3 <3 <3
För mig kom och gick det där illamåendet lite hipp som happ. Försök att njuta av att inte må illa ett tag, för jag misstänker att du snart är tillbaka där igen 😉
Jajemen, jag är redan där. I näst det avtar ska jag försöka njuta lite! 🙂
För att vara lite krass, man får lära sig leva med oron. När krabaten väl kommer till världen så finns det tusen saker h*n kan råka ut för.
För att orka brukar jag utgå från att allt är bra. Det funkar oftast, men inte alltid.
Håller tummarna för att allt går bra!
Åh, man får vara krass! Har tänkt det många gånger, att från och med nu kommer jag väl ägna resten av livet åt att oroa mig för någon annan. 🙂
Glöm inte det dåliga samvetet, det kommer med storken 😉
Tack för att du delar! Starkt av dig. Kramar!
Tack och förstås: kram tillbaka!
Oron finns där hela tiden, bara att leva med den. Just nu är ju det senaste beskedet som gäller, ett litet hjärta som slår ❤ lev på det! Sen får man ta graviditet och föräldraskap steg för steg, och glöm inte dig själv! Mår du bra av att träna, gör det, mår du bra av att sosa runt, gör det. Njut av livet, tiden och omvärlden!
❤❤❤
Allt kommer bli bra! Glöm inte att även njuta av den här oroliga väntan i början. Man väntar hela tiden på olika besked och undersökningar och vips är graviditeten över. Det är ändå en härlig tid man bör ta tillvara på. Kram
Ska försöka <3
Kram fina du!
Det som är viktigt är att du mår bra! Är det träning som ger dig det: träna. Det är ok att inte orka träna ibland också, kanske ökar suget till veckan efter istället. Graviditet är ju något av ett undantagstillstånd, du kommer ha tid att träna mycket resten av livet 🙂
Simon, du är minsann himla klok du! <3
Så gripande små meningar om i höstas, usch </3 Jag tror absolut på att hålla sig upptagen med annat, så att man liksom inte hinner oroa sig så mycket. Kram!
Kram!
De där 9 månaderna var de längsta i mitt liv… Kram!
Åh, skönt att du säger det – alla menar på att det går så himla fort och jag fattar inte hur jag ska fixa att vänta så länge när det sniglar sig fram!!! KRAM!
Jag förstår din oro – det är ju omöjligt att inte tänka på den där lilla som växer i magen. Men jag har alltid försökt att leva på som vanligt och lita på den fantastiska kroppen. Allt kommer gå bra!
Jag är verkligen imponerad av alla föräldrar som klarar att hantera den där oron. Ibland kan jag inte begripa hur mina föräldrar stod ut med att jag tex åkte på moppesemester på Gotland som 15-åring. Har ju inga egna barn men massor av barn som jag är nära och som jag kan oroa ihjäl mig för ibland. Men livet funkar ju för det mesta och det här med förtröstan är ju ingen dum idé ändå. För det är ju sällan bra att styras av rädsla, man får omfamna den och tänka att den ju är ett bevis på stor kärlek och göra sitt bästa 🙂 Stor kram!
Grattis till graviditeten Elna
Vill tipsa om en fantastisk bok om träning under och efter en graviditet. Stark, glad, gravid av Maria Wigbrant.
Hej Hannah, men åh, vad roligt att du hittat hit! 🙂
Tack för tipset, vet du – jag fick låna just den boken av en vän häromdagen!