Idag blir vår Lovis två månader. Tänk att två månader är hela hennes livstid och att hon på den tiden blivit en så självklar del av våra liv att det känns som om att hon alltid varit här med oss. Och tänk – den förlamande tröttheten jag upplevde de första veckorna har släppt och det känns som att jag börjar kunna det här – jag fixar plötsligt att göra saker på ett annat vis än jag gjorde i början.
Tiden går fort. Det händer saker varje dag. Hon kommunicerar med pigga ögon och söta små ljud, hon tittar på gubbar jag ritat och fnissar litegrann, hon ler och skrattar och hon vill gärna att vi håller henne så att hon kan stå upp på sina pyttiga små ben. Mer och mer personlighet för varje dag som går och mer och mer kärlek – den första pirriga lyckan djupnar till en så intensiv känsla att det hisnar, aldrig hade jag anat att det är möjligt att älska någon så mycket.
