Det första Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
15 december 2017
Käraste min Lovis,
Någon gång i framtiden kanske du hittar ett digitalt avtryck från mig som handlar om någonting som varit jobbigt. Vi kanske kämpat på med någonting och jag har behövt skriva av mig och eftersom de avtryck vi gör på internet finns kvar kanske du kommer att läsa det. Jag vet inte hur det kommer att kännas att växa upp med en mamma som delar med sig av sitt liv digitalt – det är ju liksom ganska nytt det här med att vara personlig på ett vis som alla kan ta del av, det var ingen som gjorde det när jag var liten.
Just därför tänker jag skriva ett brev till dig då och då – för att du lätt ska hitta glada, vackra, fina minnen och reflektioner. För vet du, min älskade Lovis, att vara din mamma är det vackraste någonsin, jag älskar dig så innerligt och varenda dag med dig är full av kärleksfulla och underbara ögonblick jag stoppar undan i minnesbanken.
Under ditt första år ska jag försöka ge dig ett brev i månaden eftersom det händer så mycket då och det här är mitt allra första Lovisbrev, till dig från mig på din tremånadersdag.
Du blir tre månader idag. Tretton veckor. Du kom till oss en höstnatt i september och sedan dess har alla färgsprakande löv fallit till marken och blivit täckta av ett lager gnistrande vit snö och alldeles snart ska vi fira din allra första jul. Vår första jul som en hel liten familj.
Jag kan liksom inte riktigt förstå vart tiden tog vägen, att det redan gått tre månader sedan den där natten då du äntligen landade i våra liv. Vi hade längtat så efter dig, din pappa och jag. Tre månader är så kort och ändå är det hela din livstid och under varenda sekund av den tiden har du känts så självklar, som om att du alltid varit här med oss.
Att lära känna dig är stort, att få spendera varje dag med dig är verkligen magiskt, att följa hur din bubbla expanderar och hur du lär dig nya saker är fascinerande och väldigt roligt. Det är också roligt att din pappa och jag fortsatt vara världens bästa team trots att vi är trötta och inte alltid räcker till för allt vi vill. Vi lär oss också nya saker hela tiden, om livet, om varandra och om hur vi ska skapa de allra bästa förutsättningarna för att du ska trivas.
Du har just haft din första förkylning. En liten snorig näsa och världens minsta hosta – ganska hjärtskärande men inte så allvarligt. En helt vanlig förkylning som är på bättringsvägen. Och så har du haft din första feber. Vi vaccinerade dig igår och du blev lite febrig och hängig efteråt och inatt har du inte velat vara någon annanstans än i mina armar. Så fort jag försökt lägga ned dig i babykorgen har du blivit ledsen – så jag har suttit i sängen med dig i mina armar i timmar genom natten och fastän jag var väldigt trött gjorde det mig ingenting, det enda som verkligen spelar roll är att du känner dig trygg och älskad.
Igår vägde du 5800 gram och du var 60 centimeter lång. Kära min Lovis, älskade Bäsi, du har vuxit så det knakar sedan du föddes, då vägde du 3765 gram och var 49 centimeter lång. Du är fortfarande så väldigt liten men samtidigt känns det som om du snabbt blir stor. Ibland vill jag nästan stoppa tiden lite så att du inte växer upp alldeles för fort, vi har det så mysigt i bebisbubblan vår.
Babykorgen du sover i förresten, den står bredvid vår säng och den har min mamma och moster sovit i, och din moster och din morbror och alla dina storkusiner. Vi är inte rika på pengar i vår familj men vi är rika på vackra minnen och fina vardagssaker som går i arv från generation till generation. Det känns fint att sitta på sängkanten och vagga dig i korgen där så många bebisar i familjen sovit sina första månader.
Du blir glad när jag sjunger för dig. Och du ler stort och jollrar med när jag sjunger dina favoriter. När du är lite trött och ledsen brukar vi sjunga Håll mitt hjärta, när vi är busiga sjunger vi Pippisången och när du ska sova brukar vi sjunga Byssan lull eller I natt jag drömde. Vi brukar också ha långa, goa snack – och fastän jag inte riktigt vet vad du säger är det de viktigaste samtalen jag någonsin haft.
Du är en väldigt glad bebis, du har alltid nära till ett stort leende som charmerar och smittar av sig. Jag älskar ditt leende, jag älskar att se dig glad, det är det finaste mitt mammahjärta vet och ibland kan jag inte låta bli att kittla dig bara för att få höra dig kikna av skratt – du är väldigt kittlig och ditt skratt är så fint.
Skötbordet är din bästa plats. Där vill du gärna ligga och kika på gubbarna och ugglan som jag ritat och klistrat fast under skötbordsskåpet. Du gillar också ditt babygym och att sitta i bärselen. Bärsjal var ingenting för dig och du är inte heller särskilt förtjust i babysittern. Du tycker det är fint att åka bil även om du tycker att det är en aning knöligt att bli fastspänd i babyskyddet.
Innan jag lärde känna dig visste jag inte hur mycket integritet en bebis kan ha. Om vi låter för många människor hålla dig och busa med dig under en och samma dag blir du alldeles ur balans. Och när du är ur balans blir du både ledsen och arg och du skäller ut dina föräldrar efter noter. Det där är lite svårt ibland, alla vill ju gosa och busa med en så himla fin bebis som du men vi har lärt oss att säga nej när det börjar bli mycket för dig – många av de människor vi träffar får istället hälsa på dig när du är kvar i min eller din pappas famn.
När du var nyfödd vågade jag knappt lägga ned dig, jag ville hålla dig hela tiden och jag tänkte att du skulle känna dig ensam om vi inte höll dig i famnen. Nu har jag lärt mig att du faktiskt tycker om att ligga för dig själv en stund – du vill liksom ha lika delar mys och närhet som tid för dig själv i babygymmet eller på en filt, det är viktigt för dig att få en balans av båda delar.
Din bubbla expanderar snabbt. Du upptäcker nya saker hela tiden och vi märker att du blir mer och mer medveten om saker runtomkring dig. Att få följa dig på den resan är stort, att få vara med när du ser och upplever allting för allra första gången är ett privilegium. Du har precis fått sådan koll på motoriken att du kan sträcka dig efter saker du gillar och faktiskt få tag i dem – men ibland när du försöker stoppa din skallra i munnen prickar du rakt i ögat istället, det ser så väldigt rart ut. Du kan nästan, nästan vända dig om, vilken dag som helst kommer du att komma på hur du kommer hela vägen runt och du har äntligen börjat gilla det här med att ligga på magen.
Du tycker om att bada. Eller förresten, du älskar att bada. Du sprattlar med benen och ler med hela ansiktet och fnissar när vi tvättar dig eftersom du är så kittlig. Du tycker också om att åka i sportvagnen, den där vi spänner fast dig i en bebishängmatta. Det tycker jag är väldigt bra för då kan vi leva aktivt ihop, du kan följa med mig ut på promenader och löprundor och framöver ska vi både åka skidor och cykla med den. Det hoppas jag förstås du ska tycka om.
Över din säng hänger en mobil med fiskar som du tycker mycket om. Vi brukar snacka med fiskarna varje kväll, vi berättar för dem vad du gjort under dagen och de berättar för dig vad de sett när de simmat omkring i havet. Förutom den orangea guldfisken förstås, hen har bara simmat vilse i sin skål varenda dag – och precis som du tycker hen om när allt är ungefär likadant och samma om kvällarna.
Vi har nästan hunnit träffa alla i din stora familj nu. Inte riktigt – det är några kvar som ivrigt väntar på att få lära känna dig. Det värmer mitt hjärta att det finns så många människor omkring dig som bryr sig om dig och älskar dig. Det är människor som kommer att finnas där för dig oavsett vad och du har de allra finaste av mor- & farföräldrar, mostrar och fastrar och kusiner och det gör mig trygg. Om något skulle hända mig vet jag att du ändå kommer få all omsorg och kärlek ett barn någonsin kan önska.
Vi har inte bara haft glädje i vårt liv sedan du kom, vi har haft sorg också och i dagarna begravdes din gammelfarfar. Era vägar korsades en kort stund så ni hann träffas och det gör mig så glad. Att du inte hann träffa min morfar och mormor är mig en stor sorg men jag tänker att de sitter på ett moln i sin himmel och kikar ned på allt bra vi gör, så på något vis är de med dig ändå. Något jag glädjer mig mycket över är att vi har fina dagar på Öland med din gammelmormor och gammelmorfar att se fram emot, jag tror att du kommer att älska att plaska i vattnet på gammelmorfars udde och titta på mormors hönor i sommar.
Att vara din mamma är det finaste någonsin. Jag ska alltid tänka på att porträttera dig på allra bästa vis. Kärleksfullt och personligt utan att vara för privat. Jag kommer alltid att respektera dig och din integritet och tänker att det jag skriver ska vara sådant som gör dig glad och stolt om du läser det i framtiden och om det är så att jag missbedömt säger du bara till så tar jag bort på direkten.
Käraste min Lovis, du är så fin och bra, tack för att just du kom till oss den där septembernatten. Jag känner mig så priviligerad som ska få följa just dig genom livet och så stolt att just du är vår dotter. Jag älskar dig till månen och tillbaka miljoners miljoner gånger och det ska jag göra resten av mitt liv och ända in i evigheten.
Miljoner kramar och tusen ton kärlek från din mamma
10 comments
Så fint skrivit ❤️
❤️❤️❤️
Fint skrivet,man blir riktigt rörd?
Så fint Elna – hoppas att ni får en mysig första jul ihop! <3
Det tror jag garanterat vi kommer att få. Önskar dig detsamma! ?
Så fint skrivet! <3
❤️❤️❤️
Men åååh, så himla fint!! ❤️❤️
❤️