För ett par år sedan köpte jag en Scott Speedster CX för att skämma bort mig själv litegrann. Hurdå skämma bort sig själv tänker du då, det är ju en aluminiumhoj och Scotts enklaste cross, det är väl inte att skämma bort sig? Jo, det är ju det faktiskt – jag hade fått en bonus från mitt gamla jobb och jag ville köpa mig själv något riktigt fint så jag skaffade Speedstern för att ha en riktigt bra vintercykel.
Det är lyxigt minsann att ha en fin cykel som ska gå i snö och salt och skitväder, en fin cykel som ska gå som pendlarhoj och vinterträningskompis, en fin cykel som inte alltid kommer att få en tvätt efter ett träningspass, en fin cykel som jag köpt alldeles själv.
Jag tycker om den. Den är tyngre än min MTB och det tycker jag är en viktig egenskap hos en vintercykel – den ska vara tung, sådär så det känns smarrigt lätt att sätta sig på sin tävlingscykel och dra till skogs efter alla mil vinterdistans. Den har skärmar och kompislapp och mekanisk skivbroms och dubbdäck och den går och går och går. Mil efter mil efter mil. Fastän jag inte tar så värst bra hand om den.
För mig är det viktigt att ha en fin vintercykel eftersom jag vintercyklar så mycket. Det sätter lite guldkant på livet att ha en fin vinterhoj, eller hur?
