Hur mår du? På riktigt nu. Inte sådär – “jotack, bara bra, tack, själv” som de flesta av oss svarar på den frågan när vi faktiskt mår raka motsatsen till jotack bara bra. Jag mår inte alls jotack bara bra tack just nu. Jag får jobba stenhårt för att hålla mig över ytan eftersom det allra viktigaste för att jag ska fungera är det jag får kompromissa allra mest med just nu. Om jag inte får sova tillräckligt och träna mycket blir jag deppig. Jag glider sakta ned i en stor ledsenhet fastän jag har precis allt jag vill ha och önskar mig. Särskilt är det brist på sömn som drar ned mig – jag har inga depåer att ta av, ingen reservkraft att plocka fram.
Och så ställer jag till det ännu mer för mig själv när jag mår som sämst genom att inte svara på meddelanden, mejl, kommentarer och telefonsamtal och vara missunsam mot mig själv med det jag behöver allra mest, som om att jag försöker straffa mig själv för att jag inte mår bra hela tiden. För jävla dumt av mig att göra så.
För mig vänder det ofta fort. Strax innan helgen var jag på botten. Botten. Sådär så man inte känner någonting, varken lycka eller ledsenhet. Jimmy drog upp mig såpass att jag kunde kravla mig upp sista biten själv, hjälpte mig att andas, vi tog fram en plan för att lösa det mest akuta på samtliga plan och bara två dagar senare kände jag ett lyckligt pirr igen. Jag undrar ibland hur det är att vara lite lagom – att inte alltid vara antingen på botten eller toppen.
För några dagar sedan ville jag knappt finnas till längre, så outhärdlig var tröttheten. Idag har jag med ett lyckligt bubbel i magen visat min bebis vitsippor och tusenskönor, fått sol i ansiktet och tack vare Jimmy och familj som supportat så jag kunnat ladda med några powernaps och sovmorgnar fått känna mig som jag igen.
Ibland undrar någon hur jag kan vara en sådan supermamma. Jag springer och cyklar och fixar och är utomhus med mitt barn. Tja, jag är ingen supermamma – men jag har ett supercrew till familj som hjälper mig när jag inte räcker till och jag har ett gäng verktyg att ta till när kriser och dippar kommer. Det gör dem inte mindre jobbiga men jag vet att det går över, jag vet att det fixar sig. Jag vet att det bara är en tidsfråga tills “jotack, bara bra” faktiskt kan vara ett ärligt svar igen. Ibland lite kortare tid, ibland lite längre – men det går alltid över, allting blir alltid bra igen.
10 comments
❤️
Ja, jag har också undrat hur det känns att vara lite mer lagom. Att inte leva i känslornas bergochdalbana. Att känna sig så skör och hjälplös ena stunden och som världens superhero dagen efter. Tänk att få vara lite lagom ?.
Det är konstigt att man i sina dippar inte ens vill vara snäll mot sig själv utan ”straffar” ut sig som en och annan martyr…
Mitt knep är att varje kväll komma på och gärna skriva ner tre BRA saker som jag gjort under dagen. Det kan vara precis allt mellan himmel och jord, stort eller pyttelitet. Nån gång vet jag att jag skrivit: Bra att jag bara bröt ihop tre gånger, det kunde varit minst 10… (det var en ganska dålig dag) Andra gånger är det nästan omöjligt att komma på, men jag brukar isf skrivs två. Prova!!!
Kram
Tillvaron är Inte så lätt att tackla alla gånger. Det är viktigt att kunna stå för. Det är alltför gott om klämkäcka och hurtiga tillrop därute som egentligen inte säger någonting. Men först som sist är det de verkligt nära människorna som ger det hela en sorts mening.
Tack för att du delar med dig, det är viktigt att våga berätta när man mår dåligt, men inte alltid lätt. Att inte få sova är det värsta som finns. Skönt att du har ditt skyddsnät. Ibland, särskilt när man är förälder, och kanske särskilt de åren de är små och tar ens sömn extra mycket, kan det ibland bli som om allt trycker på och det blir liten plats kvar att bara ”ventilera” på utan krav på prestation som mamma, som partner, som jobbande, tränande, ja som allt. Det är då man borde svara ärligt på den frågan ”Hur mår du?” Och när man ställer den själv, ställa den till andra och vilja veta på riktigt. Kram ❤️❤️❤️
Känner igen det där med att ena dagarna vara i träsket och ett par dagar senare tänka helt annorlunda och känna det där pirret. Kommer från en liknande period (fast utan barn) där jag såg svart i det mesta vad gäller jobb, fritid och annat. Tre dagar senare, ett par samtal med några vänner och lite annat så kändes allt plötsligt bättre. Just nu är jag nog i något lagomland utan att ha landat i något. Jag är inställd på att det kommer fortsätta vara upp och ner för någonstans så är det väl sån jag är. Och faktiskt, hellre det än att ha jämngrå lagomvardag mest hela tiden. 😉
Men ja, att ha nära människor som hjälper är guld. All cred till dem! 🙂
❤️❤️❤️
Skönt att du har stöttning så du kan få hjälp uppåt när det behövs. Utan den är det svårt att vara småbarnsförälder. Tack för att du delar!
Att inte få sova är terror. Trodde jag kunde hantera det, sen fick jag barn… Men bra att du får hjälp när det behövs. Lättare att säga än göra, men: var inte så hård mot dig själv. Småbarnsåren är terror ibland och småbarnsföräldrar är hjältar i sig. Det säger ingen innan men så är det. Kämpa på, det blir bättre!
Det är såååå viktigt att våga ta hjälp! Som du skriver så gör små saker stor skillnad och jag tror att det är superviktigt att man som småbarnsförälder faktiskt vågar och låter familj och vänner vara barnvakt ibland, så att man får sova lite, oavsett om det är dag eller natt. Nu fattar jag att det är lätt att säga och svårare att göra, vi får väl se hur bra jag lyder mitt eget råd när bäbis väl kommer ut. Men jag kommer ihåg hur kul jag tyckte och fortfarande tycker att det var/är när jag får hänga med mina syskonbarn utan att deras föräldrar (syrran med man) är med, och jag hoppas att de kommer att tycka detsamma när vår bebbe kommer, så att jag får tillbaka några barnvaktstimmar 🙂
“Och så ställer jag till det ännu mer för mig själv när jag mår som sämst genom att inte svara på meddelanden, mejl, kommentarer och telefonsamtal och vara missunsam mot mig själv med det jag behöver allra mest, som om att jag försöker straffa mig själv för att jag inte mår bra hela tiden. För jävla dumt av mig att göra så.”
Det där är hög igenkänning på. De gånger jag mår dåligt blir jag anti alla försök till kommunikation. Jag stänger in mig i min egen bubbla och blir nästan apatisk. Varför vet jag inte, för min logiska sida vet ju att det inte är bra, men jag funkar så….