En ständig utmaning för oss som håller på med träning är att inte tappa suget när uppåtkurvan planar ut och allt känns sådär segt. Särkskilt när man är på väg tillbaka till formen.
Du vet, först blir man bara bättre och bättre och bättre och det blir roligare och roligare och sedan planar det ut och det känns som att inget händer. Benen är sega och kroppen lite trött och inte alls sugen på att svara på det vis man vill.
Det är då det gäller att hålla i och fundera på om man behöver vila eller om man kan fokusera på att bli bättre på något som inte kräver fart eller starka ben. Kurvteknik kanske? Dropp? Hitta ett flowigare spår på favoritstigen?
Jag hade en sådan där superuppåtkurva i början av sommaren och den följdes av en riktig dipp. Lite förkylningskänningar på det ett långlopp som gick långsamt, en matförgiftning och så värmen, den förbaskade värmen. Höll på att bli tokig när allt kändes så himla trögt igen men passade på att bli lite bättre på kurvor och annat trix.
Häromdagen var benen äntligen tillbaka. Jag kände mig som en queen of fucking everything när jag körde. Orkade för första gången stå upp och jobba med cykeln – jag har länge slitit med att jag inte riktigt hållt för det utan behövt sitta ned och jobba – nu orkar kroppen ställa sig upp och mata på lite mer.
Älskar känslan. Och älskar att jag visste att det skulle kännas såhär igen, att jag faktiskt kunde tänka så hela den sega perioden, det är verkligen utveckling för mig – att inte deppa ihop när det känns segt utan behålla ett positivt och peppigt tankesätt.
