I måndags var det dagen d. Den allra första dagen då både jag och Jimmy skulle jobba och älskade Lovisungen vår skulle till föris. Jimmy börjar jobba rörmokartidigt så det faller liksom på mig att lämna, orättvist att dra upp kiddo ur sängen tidigare än tidigast även om jag tycker att gå upp kvart över sex är snortidigt så det räcker. Kvart i åtta skulle hon vara på föris av två anledningar: har man inte kommit kvart i åtta missar man frullen och dessutom hade jag frukostmöte med jobbet åttatrettio.
Jag la fram två uppsättningar kläder och packade två väskor på söndagskvällen. Mina och hennes. Sköna och oömma leggings till henne, standardoutfit till mig. En väska ombyte till henne och så min jobbväska förstås. Och sedan hade jag tröttpanik. Rodda TVÅ personer på morgonen, HUR i hela friden när man liksom har nog med att försöka hålla reda på sig själv?
Det gick faktiskt rätt bra. Jag var dyngtrött eftersom Lovis ville ha välling klockan två på natten – hon verkar inte vilja sluta med nattamaten i första taget. Men upp kom vi, det blev kaffe till mamman och en macka till barnet och ganska lagom i tid lyckades jag få ut oss båda, påklädda och klara, till bilen.
Noterade att bilen inte hade is på rutorna men var för trött för att räkna ut varför, spände fast Lovis där bak, slängde in alla grejer i bagagen och kastade mig in bakom ratten, en aning sen helt plötsligt. Tryckte på startknappen, pillade i backen, började rulla och fick ett kärringstopp.
Rutorna var förstås inte isiga eftersom Jimmy varit omtänksam och dragit igång dieselvärmaren åt mig och batteriet visade sig vara dåligt laddat för sedan startade ju bilen förstås icke. Det blev en aning rörigare än jag tänkt mig och min första förislämning slutade med att jag fick ringa och säga att jag inte riktigt när Lovis skulle komma.
Vi gick in och åt frukost och dansade istället. Det är inte så tokigt att dansa en vanlig sketen måndagsmorgon minsann och tisdagens lämning gick helt enligt schema och plan.
