Vår första riktiga förisvecka börjar lida mot sitt slut och jag har så många känslor som slåss om utrymme och som liksom är varandras motsats.
I morse tog vi långfrukost hemma Lovis och jag, vi tog chansen att få ihop en extra timmes sömn och lite morgonmys eftersom vi båda var väldigt trötta igår. Vi delar på nätterna nu, Jimmy och jag, vi testar att sova varannan natt ostört och inatt tog jag Lovis eftersom jag inte behövde vara någonstans tidigt. Hon somnade som en stock vid sjutiden i går kväll, ville ha en flaska välling klockan fem och sedan slumrade vi till halv åtta. Guld.
Att lämna går bra. I går vinkade vi hejdå utan tårar men idag var hon lite ledsen men sträckte sig ändå mot föris-fröken och vinkade hej. Det är grym personal, jag känner mig trygg när jag lämnar henne där. Jag har hämtat en dag, annars hämtar Jimmy, och när jag kom stod jag en stund och tittade genom en glasruta på en lycklig unge som tumlade runt i skratt och lek med kompisar.
Mitt dåliga samvete över att inte vara med mitt barn har sin motpol i att jag tidigare haft dåligt samvete över att mitt barn inte fått så mycket tid att leka med andra barn. Och samtidigt förundras jag över hur mycket dåligt samvete man kan ha över tusen olika saker när man trots allt har det så oerhört priviligerat som vi har. Vårt barn har det så bra på så många vis och ändå har jag svårt att avprogrammera samvetskvalet.
Det är något med det här som skaver mig lite. Ska jag orka i längden? Jag jobbar sammanlagt åttio procent just nu, fyra dagar i veckan. Tre som anställd, en som egen. Fredagarna som tidigare varit min alldeles egna dag för återhämtning kommer bli min och Lovis egna dag. Lyxigt. Men ändå – kommer jag att orka? Jag är orolig och funderar mycket fram och tillbaka.
Hur ska jag göra med min tid för att få det bra i längden? Förstås vänjer man sig men om jag inte en endaste dag i veckan kan få den där ostörda sovmorgonen som gör mig kreativ – hur gör jag då?
Det är som att jag måste hitta på min egen variant av det här för att allt ska fungera i längden men att jag ännu inte riktigt klurat ut hur det ska vara och att jag måste ta ett djupt andetag och vila tryggt i att jag och Jimmy alltid hittar på bra sätt för oss.
Vi hjärtar ju vårt föris ändå. Det är ju makalöst bra att det finns barnomsorg och att man kan känna sig trygg med att lämna sitt barn till andra människor. Och att Lovis trivs där känns så oerhört skönt. Liksom att de är ute mycket, tack och lov för att de är ute mycket.
Vet du – det känns alltid lite klarare när jag skrivit av mig lite, tack för att du läser hela vägen även när jag inte skriver om cykel. Och som alltid – jag är så nyfiken på dig. Känner du igen dig? Hur tänker du? Hur gör du med dåligt samvete och egentid för återhämtning?
6 comments
Även om det känns som väldigt längesedan känner jag igen det där med egen tid, med det dåliga samvetet som alltid gnagde, över det mesta. Jag hade min dotter mest under hennes första 10 år, hennes pappa jobbade borta veckovis. Jag längtade egen tid, när helger kom hade vi fullt upp att vara en familj. Jag jobbade natt och fick i alla fall lite extra tid med henne under de första åren. Sedan pluggade jag och fick dåligt samvete över att alltid sitta med nästan i böckerna när hon var hemma. Men det fanns tillfällen och där var träningen viktig. Det blev min tid att inte bara vara mamma.
När vi separerade jag och hennes pappa hade jag plötsligt egen tid varannan vecka och det blev en chock. Första tiden njöt jag, ungefär ett par veckor innan jag hade sjukt dåligt samvete över att inte finnas där. Dålig samvete över att jag kunde lägga så mycket tid på det jag ville efter jobbet varannan vecka. Festligt på något sätt hur det dåliga samvetet flyttades och den egna tiden som jag längtat efter plötsligt inte var särskilt roligt.
Men jag lärde mig och tog tillvara på de veckor vi hade tillsammans och passade på att göra annat när hon var hon sin pappa.
I dag är hon snart inte hemmaboende längre, mitt dåliga samvete finns inte längre, inte på det sättet. Nu har jag massor av tid och får egentligen inget gjort.
Tack för ett inlägg som väckte tankar Elna! Jag gillar de här inläggen, som är lite mer funderade.
Fina du, tack för kommentarer som väcker tankar. Tänk att det man längtar efter, som din egentid, inte alls blir som man tänkt sig när man väl får det. Jag fick en annan tanskeställare nyligen och det var ju att man saknar allt som är jobbigt sedan när det inte är vardag längre. ❤️
Söt hon är Lovis! Just den period som ni är i nu tycker jag har varit energikrävande, topp två i mamma-livet efter amningsperioden. Dels emotionellt att “lämna bort” sitt barn. Dels att ingen är hemma och ser till att disken är diskad och bordet avtorkat när man kommer hem från jobbet. För mig har det tagit några månader för båda mina barn innan livet känns som det flyter och att man räcker till för alla behov. Så mitt tips är att ta det lite lugnt nu (smart med sovmorgon!) och bida din tid. Om några månader kommer allt det här kännas som vardag. <3
Har ju ingen egen blogg så får gå loss lite här… för mig har den första tiden på förskolan handlat mycket om en tredelad prestationsångest. Jag är äntligen tillbaka på jobbet och vill såklart satsa lite extra och prestera. Samtidigt vill jag lägga tid på att umgås med min familj, å tiden har ju drastiskt krympt på grund av förskolestarten. Och inte nog med detta, jag vill dessutom ha tid där jag är i centrum, alltså träningstid. Vilket slit det har varit under denna initiala period på förskolan att slitas mellan jobb, familj och träning. Men det går över! Man vänjer sig, låt det ta sin tid!
Jag blir ju så glad när du går loss i kommentarsfältet ?Vet du vad jag tänker, att det är det där med att vänja sig och låta saker ta sin tid som är allra svårast. Man börjar liksom med en ny fas i livet och vill kunna ALLT på en gång och blir alldles otålig och eventuellt ännu tröttare bara för det. Heja dig och heja mig och hoppas vi hinner cykeldejta till våren!
Känner så väl igen mig. Det där ständiga dålig samvetet som egentligen dyker upp oavsett vad man gör… När jag började jobba och pappan var hemma hade jag sÅ svårt för att göra någonting överhuvudtaget när bebis var vaken. Var tvungen att vara med henne hela tiden. Kämpar fortfarande med det. Vi ska skola in nu i mars, vilket blev tidigare än planerat för att jag kom in på min drömutbildning och vi behövde planera för att inte praktiken skulle krocka med inskolning m.m. Men det skaver, känner mig egoistisk som valde att börja plugga. Men samtidigt är det ju något jag verkligen vill och det kommer göra gott för henne i slutändan. Som sagt, så mkt tankar vad som är bäst eller inte. Tack för allt klokt du skriver.