Det som händer i Ulricehamn stannar i Ulricehamn

Jag har tänkt på det här ett tag nu. Du kanske har undrat – vad hände egentligen med all den där megapeppen inför Abloc Gravel Challenge i Ulricehamn? Det är ju jättelängesedan nu, vi var ju där i oktober och inte ett ord har jag skrivit om det.

Ibland, alltmer sällan ska tilläggas, mår jag inte så bra. Och jag tror att jag kan gömma det ganska bra för min omgivning men så hamnar jag i en situation där det bara inte funkar, där en liten droppe får bägaren att rinna över och precis det hände i Ulricehamn och jag tänkte först att det som hände i Ulricehamn skulle få stanna i Ulricehamn. Men nej, såhär var det:

Vi rullade iväg från Lassalyckan, nedför en första backe och jag tryckte in mina bromshandtag och ingenting hände. Eller jo – i samma sekund som jag upptäcker att jag inte har särskilt bra, ja nästintill ingen, bromsverkan kommer ångesten som en stor jävla pyspunka på cykellyckan. Och när det händer försvinner allt pangpang i benen i ett nafs eftersom allting i kroppen och knoppen hänger ihop.

Jag trodde att det var något fel på mig. Att jag inte hade någon styrka i armarna. Och trött var jag ju, och stressat hade jag gjort, och sovit dåligt och så hade jag en av de där dagarna när jag undrade varför jag gör det jag gör och önskade att ingen kände igen mig. Att jag fick vara helt anonym. Det är väldigt sällan, men ibland vill jag inte vara blogg-elna och det här var en sådan dag för jag förväntar mig av mig själv att jag ska vara glad och pepp och så var jag bara ledsen.

Jag försökte ignorera ångestklumpen de första spurtsträckorna. La mig långt bak med stor lucka så jag inte skulle vara så farlig eftersom jag inte orkade bromsa hårt. Men så kom tårarna. Störtfloden av tårar.

Och jag kände mig så dum. All ångest blev till tårar och jag fick så ont i magen att jag trodde jag skulle gå av på mitten och jag som ju säger att cykla är min terapi, att cykla är det bästa jag vet, grät och nästintill hyperventilerade okontrollerat i sadeln. Det gick ju inte. Jag fick åka följebil tills tårarna torkat och tills ångesten lagt sig en aning.

Efter fikat försökte jag igen. Det gick lite bättre. Särskilt gick det bättre för att jag fick en ny cyklig vän där i klungan. Jag frös om fötterna och jag var trött och ledsen och Ulrika, som också är She Rides-klubbis – peppade och pushade så fenomenalt bra att det till slut kändes roligt igen och den allra sista biten hem mot Lassalyckan var det som vanligt igen och jag var stark och fick peppa någon som var trött att orka cykla den sista backen.

Det var en märklig dag, en jobbig dag som blev en bra dag. En dag då jag lärde känna någon som jag hoppas få cykla med många gånger och en dag då jag lärde mig mer om mig själv. Och så fick jag förstås hänga med andra She Ridesare för det var så många fina där.

Den där bromsen som inte tog förresten, det var inte mina armar som var så svaga att de inte orkade bromsa det var helt enkelt så att min cross behövde en service. Skivorna och beläggen var flottiga av salt och oljestänk efter att ha gått som vinterhoj utan att få kärlek – hade jag testkört den inför höstens första runda hade jag vetat och kunnat fixa. Så himla dumt att jag trodde att det var jag som inte orkade bromsa!

P.S. Tack till Abloc-teamet för att ni hanterar gråtande cyklist med bravur och omtanke och varm följebil och fin fika. Och tack till Jessica som lånade ut sin flamingotröja och till Ulrika som vände hela dagen till något bra. Och alla andra människor som spred cykellycka när inte jag kunde göra det.