Jag har flera olika sorters mål den här säsongen. Några är resultatinriktade, några är mer värdebyggande – som att vara med och bidra till bredd inom sporten.
Ett av mina roligaste mål kan vi redan checka av. Jag ville bli snabbare än mig själv, snabbare än jag någonsin varit och jag är där. I början av april, efter många veckors förkylningar – kan du tänka dig så bra det känns?
För att kolla av det där använder jag ju Strava. Jag är en Strava-junkie av värsta sort – älskar liksom lite maniskt att jaga mina egna tider på Strava. Jag bryr mig inte så mycket om ifall det blir en QOM på segmenten, jag bryr mig inte så värst mycket om ifall de jag känner är snabbare – förutom att jag tycker det är väldigt roligt om vänner kör bra, det gör mig glad – allra mest bryr jag mig om att jag ska köra mina egna favoritsegment snabbare än mig själv.
Gissa hur glad jag kände mig förra veckan när jag körde min allra snabbaste tid på Vistabanan? Jag tog i så jag stod och nästan-kräktes efteråt och en orolig tant undrade hur det var fatt – och den där känslan, att vara så stark att man kan mata på tills inälvorna vänder sig ut och in – den är fin den.
Några dagar senare tog jag min egen QOM på ett favoritsegment på Bauerleden fastän det var ett gäng rotvältor att cykla runt och nu tänker jag att det nog är läge att ge sig i kast med att jaga om sig själv på IKHP:s röda slinga. Älsk på Stravahets ändå.
