Ränneslättsturen 2019 – race report

Ränneslättsturen 2019 – check. Det var mitt andra långlopp för i år och en grym prestation i en gren jag inte är det minsta tränad för. Jag har knappt kört ett enda distanspass sedan Rallarloppet i maj. Här kommer en summering av årets Ränneslättstur – ett lopp i långloppscupen som också är det lopp jag kört flest gånger och som jag skrev igår fick damerna en rättvis tävling.

Kvällen innan:

Panikkänsla. Velade fram och tillbaka. Hade ingen langning, kollade vädret, såg att det skulle bli trettio grader och ni som känner mig vet ju hur jobbigt jag tycker det är med värme. Runt två minusgrader är min bästa träningstemperatur – det säger en del om hur jobbigt trettio grader är. När coach Clarén ringde för att kolla av läget bröt jag ihop fullständigt och grät och grät och grät. Hon tröstade via telefon och chefsmekanikern bestämde sig för att ställa om sina och Lovis söndagsplaner till pepp- och langningshäng i Eksjö. Kärlek. Fem i tolv på natten slängde jag in en nygjord fordonspastasallad i kylen innan jag gick och la mig alldeles för sent.

Morgonen innan:

Velade igen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Bestämde mig för att inte köra. Inte väcka Jimmy och Lovis och gå och lägga mig igen och ge fan i att klicka på anmäla till långlopp framöver. När Jimmy vaknade kunde jag inte med att säga att jag ångrat mig och hoppade i cykelkläderna ändå. Fyrtio minuter senare än plan rullade vi hemifrån med bilen full av cykelgrejer, barnvagn, Maurten-flaskor och picknick. Kom fram trettio minuter innan start – sprang och hämtade nummerlapp och panikkissade och låtsades att jag inte såg folk jag kände igen för jag hann inte heja och prata.

Två minuter innan start:

Mina lyckliga fjärilar över damstarten och över hur härlig stämningen var i fållan försvann när jag inser att jag inte har en gnutta luft kvar i framdäcket. Och ingen pump hade jag fått med mig – vi har två minipumpar men när jag rumsterade omkring kvällen innan loppet hittade jag bara den Lovis skruvat sönder och den hade liksom inte hjälpt.

Jag lyckades uppmärksamma min fantastiska chefsmekaniker på läget – han fick låna en pump av en hjälte i publiken och jag klev åt sidan. Ett sus gick genom startfältet och det värmde ändå – jag hörde “åh neeej” från flera av mina medtävlande, såg hur de tittade mot kommissarien som om de faktiskt funderade på att be honom vänta lite och jag tänkte att jag kanske skulle lyckas jaga ikapp mastern om däcket höll tätt.

“Jag pumpar tills speakern säger att det är femton sekunder kvar, då rycker jag pumpen så får du köra” sa Jimmy och pumpade något så in i bängen fort samtidigt som han höll Lovis för att hon inte skulle kunna springa iväg och hamna mitt i klungan. I vanlig ordning finns det inget han inte fixar – jag fattar inte hur han på mindre än en minut lyckades få upp trycket i däcket såpass att det tätade och gick köra – med en minipump han aldrig använt innan. Fy fan vad han är bra.

Starten:

Som det pirrade till när startskottet gick och masterbil och motorcykel i sakta mak eskorterade damernas tävlingsklasser genom Eksjö. Det var första gången jag hade chans att sitta med i en damstart eftersom det fortfarande är ganska ovanligt att man ger damerna chans att tävla med och mot varandra på lika villkor. Det var pirrig och härligt och coolt och mäktigt och känslofyllt och det var inte sådär galet hetsigt och läskigt som det brukar vara när alla skickas iväg samtidigt. Det var inte noll till maxpuls på två sekunder, när mastern släppt var det ett tags avvaktande som gjorde att det verkligen kändes som att alla fick chans att vara med på riktigt. Magiskt, verkligen magiskt.

Fram till första energidepån:

Starten gick lugnt och förstaklungan drog iväg ganska lungt, jag hamnade i en andraklunga men hade inte mycket att komma med på grusvägarna. Jag är inte tränad för att ha massa fart och pangpang på platta vägar – det har alltid varit min stora svaghet och kommer alltid att vara. Det tog en och en halv mil innan jag kände att jag var igång men på något vis kände jag mig ändå oväntat stark. Jag körde om Sofia Ekdahl utan att veta hur himla mycket hon skulle peppa mig senare när hon kom ikapp. Jag hällde en mugg vatten över bröstet vid depå (siktade på nacken men missade) och hjärtat slog en dubbelvolt av lycka när Jimmy och Lovis langade en flaska energi strax därefter.

Fram till andra energidepån:

Jag fortsatte känna mig stark och jag minns att jag cyklade bra men jag kan inte alls komma ihåg vilka stigar eller vägar vi körde här. Det måste vara den första påverkan av värmen – jag har ingen aning om vad som hände. Jag vet att någon punkterade, att någon som kört med förstaklungan kört fel och att jag fick massor av pepp av att vännen Sofia Ekdahl från Hallby emellanåt skymtade framför mig. Hon är stark och utan att hon visste det drog hon mig till andra energidepån – jag hade hjärnspöken och ville kliva av eftersom värmen var jobbig.

Fram till tredje energidepån:

Efter andra langning kommer det allra, allra roligaste med Ränneslättsturen – en galet lång och snirklig singletrack, vi snackar kilomtervis med kul stig. Jag vet att jag hade ont i ryggen och fick stå upp och jobba och försöka stretcha lite samtidigt för att kramperna skulle släppa. Det kan vara en bra idé att träna lite core och stretcha ordentligt efter pass – men shit så jag alltid prioriterar ned det. Jag körde mycket med Sofia, att ligga och prata, peppa och dra varandra är cykellycka när den är som bäst. Jag kände mig oväntat urstark och var väldigt glad för det och slängde ett och annat öga på klockan och konstaterade att det inte skulle bli min snabbaste Ränneslätt men att det fanns potential att vara sjukt mycket bättre än förra året. Vid tredje depån fick jag min sista flaska langad av Jimmy och tappade Sofia som stannade för att fylla sin flaska.

De sista pannbensbyggande milen:

Några minuter efter sista langningen tog jag slut. Verkligen slut. Tempot sjönk. Benen dog. Fötterna svullnade upp så jag fick lossa spännena i skorna och Sofia körde både ikapp och om och sedan såg jag inte röken av henne mer. Huvudet dunkade. Benen värkte. Jag mådde illa, vansinnigt illa – jag förstod att kroppen behövde vätska och att jag hade saltbrist, men jag kunde inte förmå mig att svälja. Hemsk känsla. I vissa uppförsbackar och motlut gick det så långsamt att cykeldatorns hastighetsmätare stod på noll. Jag ville inte mer men jag ville inte heller ringa Jessica och säga att jag brutit och jag ville att kroppen skulle få allt det där slitet gjort för jag vet ju att det ger, jag vet att det gör mig stark att ta mig igenom det. Men fy fan vad slitigt det var, vad varmt det var och vad ont det gjorde. Samma för alla tänkte jag och försökte låta bli att kräkas och påminde mig om att i jämförelse att föda barn är värmeslag på cykel som ett fredagsmys deluxe.

Emellanåt lyckades jag pressa mig lite och jag lyckades gräva fram lite energi av att vilja hålla undan och inte behöva bli upphunnen av herrarnas mastermotorcykel och tät. Det gick ändå över förväntan – det var bara några kilometer kvar till mål när mc:n kom ikapp och några minuter senare passerade herrarnas tät exemplariskt. Inga incidenter där inte – jag hade oroat mig i onödan.

Mål:

jag lyckades pressa på lite den sista sträckan och peppade mig själv att försöka komma under fyra timmar och såg mig själv i mål drickandes kall Ramlösa – aldrig har jag längtat så efter mineralvatten som just då. På fyra timmar och tjugotvå sekunder rullade jag in i mål, fick en kram av Sofia och ägnade sedan en bra stund åt att hulka i buskarna. Inget mineralvatten i sikte – det hade sålt slut, men Fia fixade vatten och jag tvingade i mig lite saltgurka innan jag blev liggandes i gräset med en lycklig Lovis klättrandes på mig. Hon fick medaljen och blev tokglad.

Jag återhämtade mig relativt fort och mådde till min förvåning bra redan någon timme efter målgång. På något vis kändes det som att det kanske vände nu – min skitsäsong är slut, nu ska min bra säsong börja – i morgon börjar träningsschemat och peppen inför alla utmaningar i augusti, september och oktober.

Bilderna i inlägget kommer från Cykelkanalen.se