Det är en morgon mitt i veckan, mitt i vardagen, långt från topptursmagin på bilden, och jag försöker trösta en nästan-tvååring som inte vill bli lämnad på förskolan. Hon är trött efter långa dagar och hon är inne i en väldigt mammig period. Jag har inte hjärta att gå ifrån en ledsen älskling och sätter mig bredvid henne vid förskolans frukostbord en stund.
Det går alltid över fort och hon trivs på föris – hon är glad när hon ska dit och hon pratar mycket glada saker om både kompisar och fröknar. Det känns tryggt att ha henne där om dagarna, jag vet att de tar väl hand om vår guldklimp och hon lär sig väldigt mycket.
Hon får yoghurt och macka. Och lite kanel på yoghurten. Smart tänker jag – det blir gott, hemma tar vi kanel på gröten men det blir ju gott på yoghurt med. Men vänta nu. Det är något med den där kanelen som inte ser riktigt kanel ut, jag tittar noga, biter mig i läppen och tar ett djupt andetag och funderar på hur jag angriper det här utan att trampa någon på tårna. I min dotters yoghurttallrik ligger nog faktiskt mer socker än kanel.
Det här med att socker inte hör hemma till frukost är en så stor självklarhet för oss att jag först inte riktigt fattar vad jag ser. Det finns inte på min karta att det behövs socker i kanelen. Och i min värld äter man inte socker till frukost. Punkt. Jag gör inte det. Jimmy gör inte det. Men jo – i kanelströaren på föris är det massor med socker. Massor. Jag har sedan länge valt att inte kommentera havrepuffarna som serveras till yoghurten (är ganska säker på att det är en hel del socker i dem, är van att plöja innehållsförteckningar och havrepuffar ser alltid förrädiskt nyttiga ut) och jag har tyst suckat åt men inte kommenterat att man i skolans värld serverar mejerivaror i form lättprodukter. Hemma äter vi aldrig lättprodukter. Har tänkt att det är skit samma eftersom de i alla fall serverar naturell yoghurt.
Det är många gånger svårt att veta vad som är rätt och fel som förälder, det är många beslut som ska tas och det finns så många saker att förhålla sig till och lära sig. Alla gör olika, varje familj har sin uppfattning om vad som är bäst för deras barn men det finns två sanningar hos oss som jag inte för allt i världen kan förstå inte är orubbligt skrivna i sten hos alla. Förutom kärlek i mängder förstås skulle jag så önska att det följande saker var en självklarhet för alla föräldrar så att alla barn kan få ett riktigt bra utgångsläge.
- Barn ska leka ute. Hoppa, springa, klättra, upptäcka. Bli andfådda, blöta och lära sig göra grejer med kroppen. Bygga muskler och grundkondition, smidighet och styrka för att bli friska vuxna som kan och orkar göra det de vill.
- Barn ska inte äta socker eller dricka sött och de ska äta så oprocessad och bra mat som möjligt. Särskilt små barn – små barn ska inte sockras.
Det kan ju knappast undgått någon att vi har ett gäng stora hälsoproblem här i vår moderna värld och det hänger ihop med några våra viktigaste filosofier. När vår dotter blir stor kommer hennes absolut minsta problem vara att få i sig tillräckligt med socker eller att sitta stilla eftersom vi lever i en värld där vi rör oss mindre och mindre såväl som värld där människor blir både fysiskt och psykiskt sjuka av att väga för mycket.
Det är tokigt mycket socker i det mesta från bröd till flingor – kolla vilken innehållsförteckning som helst och du kommer att bli förvånad. Socker, socker, socker – samtidigt som barn rör sig mindre och mindre – vi hör om det nästan varje dag, men försöker vi faktiskt göra det allra enklaste åt det? Jag blir på riktigt knäpp på detta.
Att lägga grunden för ett hälsosamt liv med bra mat och mycket rörelse är ett av många ansvar vi alla måste dela på. Att tidigt börja kompromissa här är faktiskt riktigt, riktigt orättvist mot våra barn.
Jag har alltid druckit vatten till maten, ända sedan jag var liten – och det fortsätter vi med. Lovis får dricka mjölk om hon vill, precis som pappa gör ibland, men liksom jag föredrar hon vatten. För mig hör måltidsdryck i andra former än vatten eller mjölk hemma vid festligare tillfällen. På födelsedag eller kalas och fest – då kan man få läsk eller saft eller cider eller vuxendricka om man är tillräckligt stor, men till vardags är det vatten som gäller. Det är dessutom allra godast – ett glas riktigt kallt vatten till maten är gott, skär sig inte konstigt med några smaker och precis vad kroppen behöver till vardags. Vätska i kombination med energi.
Vi fikar inte särskilt mycket hos oss, vi är ingen fikafamilj, men vi mumsar frukt och bär och grönsaker – färska bär är bland det bästa Lovis vet. Allra helst hallon, inget är så festligt som färska hallon. Frusna som tinats lätt är också smarrigt – och vi sockrar aldrig någonsin bär. Det behövs inte, bär är sött nog utan socker men tyvärr har de allra flesta av oss vant sig vid att det ska smaka sockrat. När vi äter pannkakor tinar vi frusna bär och mosar ihop och serverar till istället för sylt – socker behövs inte här heller, det blir ruskigt gott med mosade bär. Äter man inte supersockrade saker vanligtvis smakar bär och frukt väldigt sött.
Ibland mumsar vi förstås i oss en fika och om vi vill att Lovis ska fika med oss brukar jag baka smulpaj med mycket massor av bära och mycket mindre socker än i receptet – det gjorde jag redan innan Lovis kom för jag tycker de flesta recept är alldeles för söta. De naturliga smakerna försvinner bakom det söta, det är bara det att vi är så himla vana vid att det ska smaka sött. Ibland steker jag äppelbitar i smör och kanel – utan socker, men med en klick creme fraiche jag blandat med vaniljpulver till – och det smakar äppelpaj och gott och ljuvligt.
Vi har inte heller lightprodukter i vårt kylskåp. Vi hade inte det innan Lovis kom och vi har det inte nu heller. Vi äter så oprocessad mat som möjligt och det är bättre att äta mejeriprodukter med mer fett i så att man blir mätt, eller hur? Bra för oss, bra för barn.
Vi måste lägga den bästa möjliga grunden för vårt barns framtid. Oavsett om hon vill hålla på med idrott eller tv-spel eller både och vill vi lära henne att man mår bäst av att vara ute och röra på sig. Oavsett om hon kommer att jobba med kroppen eller stillasittande vid en skärm behöver hon få en grund med rörelse och bra mat.
Jag och Jimmy är inte rabiata på något vis. Lovis får kolla på TV, visserligen väntade vi länge med att introducera skärmar och hon får inte sitta mer än en halvtimme åt gången – men det kan vi med gott samvete låta henne göra eftersom vi också ser till att hon är ute och leker varje dag. Och precis som hos ungefär alla föräldrar är det korv och köttbullar och pasta för i alla fall halva slanten – man orkar inte stå och göra mat helt från grunden varje dag. Men det är oftast ekologisk pasta, det är alltid grönsak till och det är osockrad ketchup som gäller. Det kräver absolut ingenting av oss att ge henne omtanken att se till att hon får bra mat.
Vi har möjligheten att göra de bästa valen för vårt barn – det finns ingen ursäkt i världen att inte välja något som inte är bra och hållbart i längden. Att lägga energi på bli irriterad på socker i kanelen kan säkert sticka i ögonen på en och annan och det får det väl göra, men vi snackar om små barn och socker gör yoghurten till godis och godis till frukost bygger inte en bra grund för vår framtid.
Nu får jag väl skit för det här förstås – men jag tycker inte att några kids ska ha socker till frulle. Men jag måste också ge vårt föris en stjärna för de lyssnar nog mer än vi tror – jag hörde att kanelen diskuterades i köket när jag lämnade i dag och det såg minsann ut som att det bara var kanel i ströaren som stod på bordet när jag gick. Snorsportarmorsan – sockerchocken i världen: 1-0.
4 comments
Jag är helt med dig i den här frågan!
Så bra!! Helt rätt
Upptäckte första gången att socker och kanel blandades i samma behållare när jag var på besök hos min bror. Anledningen var att om man kunde ta socker och kanel var för sig, så hade barnen en förmåga att ösa på mängder av socker. Att blanda kan dvs vara ett bra sätt att minska på sockret. Så förskolans kanske trodde att de gjorde en god sak, men de insåg inte att de är fast i normen att man har socker på gröten.
Du har så himla vettiga tankar! Trodde inte folk i Sverige levde så – utomlands ser man ju alltid sötad yoghurt osv., men jag tänkte nog att förskolor i Sverige inte serverade socker till frukost (eller alls, förutom vid festligare tillfällen). Jag hade fel, jag också, bevisligen!