897 småländska höjdmeter Cykellycka en solig lördag

Nu ska ni få höra om en galet fin lördag – den som liksom kickade igång mitt nya företagsben Cykellycka Event & Upplevelse på allra bästa sätt. Jag är så glad och lycklig över den här helgen.

För en vecka sedan när jag tittade på tiodygnsprognosen såg det ut som om att vi skulle få tugga grus och spraya varandra med salt regnvatten men det hann ändra sig rejält och lördagsrundan blev en succé på många vis. I lördags åt vi en god frukostbuffé på BauerGården Gästgiveri & Konferens och vid niotiden rullade elva cyklister och följebil ut på äventyr med sol och blå himmel som sällskap. Inte alls särskilt vintrigt – det kändes som om vi var i början av april snarare än i slutet av januari men det var ljuvligt väder för distanspass.

Vi trampade söderut från Bunn och tog små skogsvägar från lilla byn Lappland över till Siringe där vi tog oss uppför första rejäla backen och körde vidare mot Ramsjön och sedan Hakarp där vi svängde av på Bonnarundan för att komma ner i Gisebo och köra över backen vid Ed och klättra upp genom äppelodlingarna där fikastopp hos fantastiske kaffemästaren Ingo på Gårdsrosteriet Vista väntade.

Efter en paus rullade vi vidare genom Jönköpings Toscana och njöt av vyerna längs med Landsjön innan vi svängde upp för en riktigt vacker och riktigt seg backe med lite skogsvägar i sikte. Där hade jag en alldeles nyupptäckt pärla till väg i sikte men vi fick revidera planen en aning och svänga nedåt Landsjön igen lite tidigare än tänkt. Det var ett stort jaktlag uppe i skogarna och efter ett snack med en av jägarna bestämde vi oss för att korta av lite så de fick njuta av sin sista jakthelg ifred. Det var dock en ganska tuff sträcka vi kortade bort och istället gavs pigga ben möjlighet att förlänga runda på slutet.

Det var verkligen drömmigt vackert väder och vi hade vinden i ryggen på väg hem. Solen värmde cykeljackorna och vägarna var torra och fina. Klungan fungerade suveränt tillsammans – vi hittade ett perfekt tempo och peppade varandra där det behövdes. Själv njöt jag av att jag är så stark just nu – en sådan här grej är lätt som en plätt och det är ju superviktigt för självkänslan att känna sig trygg i att man själv orkar när man bestämt sig för att ta hand om andra.

Efter Lyckås vilade vi benen i en platt kilometer på väg mot Skärstad där det blev nya grusbackar upp mot Hov och vidare åt Flättingehållet till innan vi svängde av och korsade välbekanta Vätternrundavyer vid Kullen och trampade vidare mot Siringe och gamla banvallen tillbaka till Ölmstad och Bunn.

Med oss hade vi min fantastiska mamma BrittMarie och hennes Magnus – de körde följebil fullproppad med allt från nödgel och smågodis till cykelpump, verktyg och kamerautrustning. De servade och fotade och det kändes så lyxigt att veta att de var med oss ifall något oförutsett skulle ske. Det gjorde det inte – vi behövde fylla på lite luft och äta lite godis men annars hade vi inga incidenter och alla ben orkade hela vägen. Min cykeldator räknade hem tre timmar och fyrtiotvå minuter, åttahundranittiosju höjdmeter och sjuttioen komma tjugotvå kilometer.

Det pirrade liksom lyckligt i magen hela vägen – tänk att få cykla allt det här vackra tillsammans med andra, tänk att få visa mina allra vackraste vägar för cyklister som kommit från olika delar av landet. En del hade åkt tre snabba mil från Jönköping, en annan lite längre från Linköping och så var ju förstås Helena på plats – hela vägen från Östersund.

Om du inte kunde vara med men ändå skulle vilja prova just den rutten vi körde hittar du den på Strava.