Äntligen, äntligen, äntligen. ÄNTLIGEN. Ä-N-T-L-I-G-E-N. Covid-19 får ursäkta men det absolut mest centrala i min värld under de senaste veckorna har varit att jag inte kunnat träna. Alls. Jag har återigen haft infektion på infektion på infektion och det sliter så på psyket. Och förstås på kroppen. Men idag kunde jag äntligen sätta mig på hojen igen och det är inte klokt vad härligt det var.
Och jobbigt. Det är inte klokt vad jobbigt det är varje gång man ska tillbaka. Men mest härligt, det är verkligen inte klokt så härligt det kan vara. Alla bitar trillar på plats, livet blir roligt igen – det är något magiskt med att träna cykel.
Jag drog på stigfinnarpass och hittade faktiskt några riktigt bra stigar och en ny gravelväg. Eller – den har väl legat där i evinnerligt tid men för mig var den ny och en genväg till Bunn. High five. Jag körde en del riktigt brötig stig och njöt av att tekniken ändå sitter hyfsat i år. Hojen kan lätta, droppa och klättra om jag vill det – utför går det i ganska bra fart och uppför finns det justeringar som inte har med materialet att jobba på.
Jag har gått omkring på små moln hela dagen och allt har känts lätt och roligt. Och förresten, som om det inte vore nog att jag kom ut och kunde träna – jag träffade en cyklist i skogen och fick finsällskap sista delen av passet, bara en sådan sak liksom.
1 comment
Härlig pepp! Det fullkomligt osar cykelkärlek om inlägget. Blir så glad för din skull.
Själv har jag lycktas fån en av döttrarnas sambo att falla för mtb, han har lånat min frus hoj i vinter, och nu ska han köpa egen. Dottern testade mtb för första gången i helgen, efter en del tjat, och hon är helpepp på att testa igen.