Elna Dahlstrand
  • Boka MTB-kurs/guidning
  • Cykellycka webbshop
  • Kontakt/PR
    • Kontakt
    • Jobba med mig
    • Kontakt
    • Cykellycka event & upplevelse
  • Cykelpodd
  • Tips & tricks
  • Boka MTB-kurs/guidning
  • Cykellycka webbshop
  • Kontakt/PR
    • Kontakt
    • Jobba med mig
    • Kontakt
    • Cykellycka event & upplevelse
  • Cykelpodd
  • Tips & tricks
Elna Dahlstrand
Elna Dahlstrand Elna Dahlstrand
  • Boka MTB-kurs/guidning
  • Cykellycka webbshop
  • Kontakt/PR
    • Kontakt
    • Jobba med mig
    • Kontakt
    • Cykellycka event & upplevelse
  • Cykelpodd
  • Tips & tricks
1K
4K
721
0
  • Cykelblogg

Tårar bakom oakleysarna

  • 23 mars, 2020
Total
9
Shares
9
0
0

Hela dagen har jag varit stingslig. Arg och irriterad. Ledsen och med kort stubin.

Dagen började egentligen ganska fint med ett besök hos BVC. Två och ett halvt-årskontroll och lite mysigt häng med en Lovis som fick prima godkänt i allt från ordförråd till färdigheter. Fantastiska unge. Men trots det – en irritation och en trötthet. Jag höll på att tappa förståndet alldeles på en granne vars hund jagade upp vår katt i ett träd – sådär så jag nog måste gå och be lite om ursäkt, jag var alldeles onödigt sur och tog ut byns alla hundbajsar på just henne. Nu skäms jag förstås – vet hut på mig själv.

Jag fick lite dåliga jobbesked och toppade förstås det med att skicka sura mejl. Hujedamig för att vara en sådan som skickar sura mejl, men tydligen var jag en sådan idag.

När jag hämtade Lovis höll jag på att tappa humöret alldeles. Alla mjuka gosedjur sitter i karantän i förskolans torkskåp och några egna gosedjur är inte längre tillåtna. Det är en piss i Mississippi för oss vuxna men för en två och ett halvt-åring är det världens undergång att plötsligt inte få ha sitt gosedjur med sig. Jag tog ett djupt andetag, lyfte upp mitt barn och gick när förispersonalen domderade runt. “Oj, vilken sur mamma” sa Lovis om mig – hon citerar Stina Wirséns små böcker ibland och det satt klockrent idag. Jag var den suraste mamman i mannaminne. Eller mammaminne kanske?

Så fort Jimmy kom hem kastade jag mig ut på cykeln, körde några backar så hårt jag orkade och blev sedan ståendes vid en grindstolpe med tårarna helt okontrollerat rinnande. Jag kunde inte sluta gråta, alla känslor skulle ut och jag tänkte att det här är krisreaktionen, nu föll polletten ned, nu orkar jag inte hålla emot längre. Kanske var det Stefan Löfvens tal till nationen som verkligen gjorde att jag var tvungen att ta av skygglapparna. Den här grejen är på riktigt. Det händer. Och inget är som vanligt.

Verkligen. INGET är som vanligt. Allt är så konstigt. Ingen vet vad som ska hända, vänner förlorar jobb, jag förlorar planerade uppdrag, ingen bokar föreläsningar och event (äsch men okej, vi har bokningar på MTB-lägret) – och jag som tycker att det allra bästa är när det är precis som vanligt. Jag blir ju vanligtvis nervös om det tillkommer nya lopp i Långloppscupen eller om något annat inte plötsligt är som det brukar – det här är lite mycket att hantera.

Vi reser inte mycket, vi åker aldrig utomlands och vi äter ytterst sällan ute. Vi är inte heller inne i stan särskilt ofta och vi går helst inte i affärer om vi inte måste – så vårt vardagsliv är relativt oförändrat, kanske var det därför mina tårar inte kom förrän nu. Vi har förstås suttit i självkarantän i en och en halv vecka – jag släppte ut mig själv i lördags, men det kändes mest som att vi var långlediga hemma. Två gånger har akut uppstartstid för ny omgång arbetsterapi för att hantera mitt liv med bokstäver bokats om, men i övrigt har vi inte märkt så mycket av allting. Förrän nu.

Så mycket som jag grät i kväll har jag inte gråtit sedan mormor dog. Det var inte klokt vad jag grät – jag storbölade och trodde aldrig tårarna skulle ta slut. Det tog slut till slut och jag rullade hemåt med rödgråtna ögon bakom oakleysarna och det kändes ändå bättre. Vi sitter i den här båten tillsammans skrev en samarbetspartner i ett sms och det torkade den sista tåren. Det här är lika jävligt för alla på något vis. Pandemi – tänk ändå vilken galenskap att det skulle bli pandemi såhär mitt i livet.

34
Total
9
Shares
Share 9
Tweet 0
Pin it 0
Elna

Elna Dahlstrand delar med sig av cykellycka, mjölksyra och äventyr på en av Sveriges största cykelbloggar. Hon bor i en liten by strax utanför Huskvarna och cyklar både i skog och på landsväg. Hon tävlar gärna på MTB och älskar utmaningarna lika mycket som naturupplevelserna och brinner för att inspirera fler att upptäcka cykel.

Previous Article
  • Cykelblogg

Tävlingströja 2020

  • 23 mars, 2020
LÄS MER
Next Article
  • Cykelblogg

Vårskymning i min del av Småland

  • 24 mars, 2020
LÄS MER
Du kanske också gillar
LÄS MER
  • Cykelblogg

Vårsprätt

  • 7 mars, 2021
LÄS MER
  • Cykelblogg

En vecka till årets första MTB-guidning

  • 5 mars, 2021
Drömmen om outdoor Gränna
LÄS MER
  • Cykelblogg

Drömmen om att göra om ett polkagriskokeri till outdoorföretag

  • 4 mars, 2021
Skateskidor
LÄS MER
  • Cykelblogg

En ny vinterkärlek: skateskidor

  • 1 mars, 2021
LÄS MER
  • Cykelblogg

Cykellycka. Så mycket cykellycka.

  • 6 februari, 2021
LÄS MER
  • Cykelblogg

Vabruary early bird: isjakt med Lovis

  • 27 januari, 2021
LÄS MER
  • Cykelblogg

Hurra för fyrtio poddar och tre år

  • 25 januari, 2021
LÄS MER
  • Cykelblogg

Inomhustimmarna

  • 21 januari, 2021
3 comments
  1. Daniel på FlyingDryden skriver:
    23 mars, 2020 kl. 22:20

    Man kommer på vilka i-landsproblem man själv dras med mitt i allt det här och när jag ser hur andra har det. Jag ska verkligen inte klaga. Ändå gör jag det, på grund av att Kilimanjaro blivit framflyttat till nästa år och att jag inte kan resa som jag vill.

    Som sagt. I-landsproblem var det sannerligen.

    Svara
  2. Helena Enqivist skriver:
    23 mars, 2020 kl. 22:21

    Det är overkligt och oroande samtidigt som allt på ytan nästan är normalt. Jag stod på en skoterled i helgen, när solen gick ned bakom fjället och tänkte att naturen går vidare, solnedgång kommer och går precis som inget har hänt. Det är nästan krigskänsla fast utan krig och jag har egentligen ingen jäkla aning om hur det är med krig.Men ändå, just då var jag nästan rädd att det faktiskt inte så många morgondagar kvar. Och så Lövens tal på det, uppkrypen i soffan i skräddarställning och insåg att fan det här är på riktigt. Och jag tror på honom, tror på att vi tar oss igenom det här tillsammans. För det finns massor av morgondagar!

    Svara
  3. Maria skriver:
    23 mars, 2020 kl. 22:31

    Alltså satan i gatan ändå vilken tur att det finns cyklar – och uppförsbackar att cykla i. Det där med att ta i så det gör ont är konstigt nog det bästa som finns ibland. Ta hand om dig.

    Svara

Kommentera gärna, då blir jag glad! Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Elna Dahlstrand
  • Boka MTB-kurs/guidning
  • Cykellycka webbshop
  • Kontakt/PR
  • Cykelpodd
  • Tips & tricks
Cykellycka, mjölksyra & äventyr

Input your search keywords and press Enter.