Tårar bakom oakleysarna

Hela dagen har jag varit stingslig. Arg och irriterad. Ledsen och med kort stubin.

Dagen började egentligen ganska fint med ett besök hos BVC. Två och ett halvt-årskontroll och lite mysigt häng med en Lovis som fick prima godkänt i allt från ordförråd till färdigheter. Fantastiska unge. Men trots det – en irritation och en trötthet. Jag höll på att tappa förståndet alldeles på en granne vars hund jagade upp vår katt i ett träd – sådär så jag nog måste gå och be lite om ursäkt, jag var alldeles onödigt sur och tog ut byns alla hundbajsar på just henne. Nu skäms jag förstås – vet hut på mig själv.

Jag fick lite dåliga jobbesked och toppade förstås det med att skicka sura mejl. Hujedamig för att vara en sådan som skickar sura mejl, men tydligen var jag en sådan idag.

När jag hämtade Lovis höll jag på att tappa humöret alldeles. Alla mjuka gosedjur sitter i karantän i förskolans torkskåp och några egna gosedjur är inte längre tillåtna. Det är en piss i Mississippi för oss vuxna men för en två och ett halvt-åring är det världens undergång att plötsligt inte få ha sitt gosedjur med sig. Jag tog ett djupt andetag, lyfte upp mitt barn och gick när förispersonalen domderade runt. “Oj, vilken sur mamma” sa Lovis om mig – hon citerar Stina Wirséns små böcker ibland och det satt klockrent idag. Jag var den suraste mamman i mannaminne. Eller mammaminne kanske?

Så fort Jimmy kom hem kastade jag mig ut på cykeln, körde några backar så hårt jag orkade och blev sedan ståendes vid en grindstolpe med tårarna helt okontrollerat rinnande. Jag kunde inte sluta gråta, alla känslor skulle ut och jag tänkte att det här är krisreaktionen, nu föll polletten ned, nu orkar jag inte hålla emot längre. Kanske var det Stefan Löfvens tal till nationen som verkligen gjorde att jag var tvungen att ta av skygglapparna. Den här grejen är på riktigt. Det händer. Och inget är som vanligt.

Verkligen. INGET är som vanligt. Allt är så konstigt. Ingen vet vad som ska hända, vänner förlorar jobb, jag förlorar planerade uppdrag, ingen bokar föreläsningar och event (äsch men okej, vi har bokningar på MTB-lägret) – och jag som tycker att det allra bästa är när det är precis som vanligt. Jag blir ju vanligtvis nervös om det tillkommer nya lopp i Långloppscupen eller om något annat inte plötsligt är som det brukar – det här är lite mycket att hantera.

Vi reser inte mycket, vi åker aldrig utomlands och vi äter ytterst sällan ute. Vi är inte heller inne i stan särskilt ofta och vi går helst inte i affärer om vi inte måste – så vårt vardagsliv är relativt oförändrat, kanske var det därför mina tårar inte kom förrän nu. Vi har förstås suttit i självkarantän i en och en halv vecka – jag släppte ut mig själv i lördags, men det kändes mest som att vi var långlediga hemma. Två gånger har akut uppstartstid för ny omgång arbetsterapi för att hantera mitt liv med bokstäver bokats om, men i övrigt har vi inte märkt så mycket av allting. Förrän nu.

Så mycket som jag grät i kväll har jag inte gråtit sedan mormor dog. Det var inte klokt vad jag grät – jag storbölade och trodde aldrig tårarna skulle ta slut. Det tog slut till slut och jag rullade hemåt med rödgråtna ögon bakom oakleysarna och det kändes ändå bättre. Vi sitter i den här båten tillsammans skrev en samarbetspartner i ett sms och det torkade den sista tåren. Det här är lika jävligt för alla på något vis. Pandemi – tänk ändå vilken galenskap att det skulle bli pandemi såhär mitt i livet.