I lördags vid niotiden rullade tjugotalet peppade tävlingscyklister iväg från Sportson i Jönköping för att dra ut på ett jobbigt, utmanande, roligt och alldeles, alldeles episkt äventyr.
Planerad rutt var ungefär åttio kilometer och tvåtusen höjdmeter lång. Tobbe som lagt rutten hade dessutom petat in tolv specialstravasegment att rejsa loss på och Anders hade planerat in tre fotostopp som skulle vara avgörande för slutpoängen och dessutom roddat ihop både fika och depåpersonal. En del av gänget körde ett liknande äventyr för några veckor sedan och då var jag mest avis varenda gång jag öppnade instagram – det var samma helg takrenoveringen drog igång.
För att göra en lång story kort: jag fick en galet härlig dag i sadeln tillsammans med Ida, Elin, Jenny och Markus i olika konstallationer.
Min klocka stannade på 54 kilometer och 1247 höjdmeter och benen blev trötta och hjärnan fulltankad med den där energin som bara en grym cykelupplevelse kan åstadkomma. Visst hade jag kunnat fortsätta och kört även avslutande åttahundra-ish höjdmetrar men antingen har jag tappat pannbenet eller så har jag blivit vuxen och smart: att komma hem med lite energi i behåll till renovering och sprallig två och ett halvt-åring kändes som en bra idé.
