Jag tittar igenom rutten jag planerat och genererar ut den som GPX-fil men det skaver lite. Det är lite dåligt med höjdmeter och att jag kört varenda väg jag markerat en miljards miljon gånger tidigare. Jag suckar lite, klickar fram en ny sida i Stravas ruttverktyg och börjar om från början. Får syn på Stalpet på kartan och komer på att där har jag aldrig varit och så drar jag en rutt på vägar jag inte har en aning om med tre hållpunkter: en paus vid södra Sveriges högsta vattenfall, hundra kilometer och tusen höjdmeter. Peppen kom tillbaka.
Ett par timmar senare flyger jag med vinden i ryggen och starka ben för att möta upp Anders vid galgen i Gränna och vi drar iväg på vad som skulle visa sig bli hundra kilometer äventyr. Vi fick fortsatt medvind och körde ifrån ett regn, det var alldeles lagom varmt och det kändes direkt att det skulle bli en riktigt bra dag i sadeln.
Efter att ha mekat lite bromsar, riktat upp ett hjul med lös eker och kört fel några gånger var vi halvvägs och svängde in mot Stalpet. Inte visste väl jag att där fanns ett café – men det hade Anders koll på, det är ju liksom hans jobb att hålla koll på små ställen ute på vischan och dra dit och leverera glass. Och när det nu finns ett café, ja då passar vi förstås på att fika. Jag som brukar tycka bäst om konceptet cykla först och fika sedan tyckte det var gött att sitta under ett parasoll i duggregn och klämma både bakelse och snickerskaka. Ska det vara ska det vara ordentligt. Kan rekommendera Stalpet-bakelse och visst är vattenfallet imponerande högt men Röttleåns brusande, breda fall här hemma är minsann mäktigare.
Vi lämnar Stalpet i Aneby tillsammans med ovädret. Tunga, stora, regndroppar vräker ned men jag tycker det är skönt. Det är något med väder ändå – och det värsta regnar över rätt fort. Det kommer ett par skurar till senare men regndropparna adderar till äventyret och kyler ner skönt i värme. Jag cyklar gärna i regn, det är sedan gammalt.
En bit efter Aneby börjar äventyret på riktigt. GPS:en i Wahoon är lite seg så vi kör för långt och får vända några gånger men vad gör väl det. Vi svänger av en stor väg, hamnar på en mindre väg och tillslut går min rutt in på en liten, liten grusväg. Nästan skogsväg faktiskt. En cykla-och-vält-väg ska det visa sig, men det går bra det med. Pjuh. Sedan får vi asfalt igen innan min eminenta landsvägsrutt bjussar på över en mils grusvägsåkning. Du vet av den där allra mest tvättbrädiga sorten, sådär så man knappt kan pra-a-a-a-a-a-a-ata.
När vi säger hejdå har Anders cyklat sitt längsta pass någonsin och jag behöver bara några höjdmetrar till för att få ihop mina tusen och dessutom blir det årets längsta racerpass för mig. Över hundra kilometer. Över tusen höjdmeter. Hundratusen. Nöjd.
Jag kom hem, åt lite mat och mycket godis, kastade mig i duschen, hann snacka lite med Jimmy och Markus som kom tillbaka efter en heldag på Holavedsleden och kastade mig i bilen för att hämta Lovis hos mormor. Bra dag.
