SM-haveriet

Jag vaknade med en känsla idag. En känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på, en känsla som är svår att beskriva men som liksom intensifierats under ett par-tre veckor. Jag får inte till det. Det stämmer inte. Jag är på något vis så körd i botten att jag inte får ihop det enligt plan, inte ens när planen är lätt att följa.

Igår kväll grät jag hysteriskt på yogamattan. Vid kvart över sju idag stängde jag av snoozefunktionen, torkade fler tårar och försökte somna om. Gick upp en halvtimme innan jag hade behövt åka och berättade för Jimmy att jag stod kvar vid beslutet jag tagit kvällen innan. Något SM skulle det minsann inte bli. Jag orkade inte med att inte få ihop det.

Fast chefsmekanikern höll inte med. Inget SM skulle det då rakt inte bli för nittionio gånger av hundra blir det ju bra om man tar sig till start.

Jimmy styrde snabbt om sin dag, fixade så att Lovis fick åka till farfar, gjorde i ordning min cykel och skjutsade mig till Göteborg. Han hjälpte mig med allt det där praktiska jag inte riktigt hade energi till. Köra bil, hitta rätt, nummerlappar och hålla reda på flaskor och gel.

Vi blev incheckade på arenan och jag körde ett testvarv på banan som uppvärmning. Jag tycker så mycket om årets SM-bana och den var perfekt. Rötterna hade torkat upp men stigarna efter morgonens dagg och duggregn. En bana som passar både mig och min magiska hoj – jag älskar rotmattor och stenhällar. När de är torra, när de är blöta finns lite att jobba på. Det kändes så konstigt på uppvärmningen. Benen var pigga men motorn, vad är det med min motor? Den är sig inte lik. Inte alls. (Ja, jag har vaskat några hundringar på gravtest den senaste månaden i försök att förstå vad det är som inte stämmer, men nope, inget att rapportera om).

Jag beslutade mig för att det var uppvärmningsnerver i största allmänhet. Fick tag i Jimmy och dubbelkollade om han pumpat i mer luft än jag brukar åka med i däcken för att hitta en förklaring på min stökiga, oflytiga och konstiga teknik. Nope. Ennollfyra bar fram och bak. Allt i sin ordning. Det skulle nog kännas bra några minuter efter start när allt var igång, det brukar det ju.

I startfållan var jag pepp. Glad. Tacksam över att få vara på plats och att få rejsa med starka, coola damer på min fina Sportson-hoj. Nöjd, lagom nervös och väldigt pepp. Starten går. Jag är med, jag går ut bra. Och jag är med ett tag men den där känslan som brukar infinna sig efter ett tags åkning – att man bara rejsar och har kul, den kommer inte. Jag har ingen koll på cykeln. Hjärtat bultar hårt fast på fel vis. Jag skakar fram över stigen utan kontroll på cykeln. Lårmusklerna krampar och drar ihop sig otäckt. Jag har väl aldrig kramp heller?

I den roliga nedförslöpan både jag och min cykel gillade när jag testade den för några veckor sedan tog det plötsligt slut. Inte med buller och bång och krash utan med en kropp som bara slutade fungera. Jag orkade inte svänga. Jag orkade inte hålla emot. För tredje gången hamnar jag i fel spår för att jag inte orkar tänka och styra. Plötsligt står jag still med ett tryck över brösten, ett tryck över tinningarna, med yrsel och illamående. Tårarna kommer. Sedan minns jag faktiskt inte exakt hur allt hänger ihop men jag vet att jag ligger ned och allting snurrar och att Jimmy kommer. Jag är varm men jag huttrar. Sjukvård kommer och håller upp benen och lägger om filt men säger att jag är med fastän jag ligger där och funderar på om jag verkligen är på riktigt.

Motvilligt dricker jag en cola och hämtar mig. Blir ompysslad. Torkar tårar. Till slut kan jag ställa mig upp och vi börjar gå tillbaka till tävlingscentrum. Jimmy leder hojen och jag fokuserar på att stanna och kräkas lite i vägkanten – jag mådde som om jag kört ett långlopp i 30 graders värme. Huvudet dunkar, tankarna är osorterade, kroppen är trött.

Nu är jag besviken. Jag hade inte kunnat fortsätta idag och det är okej, men jag är så arg, ledsen, besviken och uppgiven på att jag aldrig får ihop det. Att det inte stämmer. Jag vill vara stark och snabb och nu är jag DNF:ad och arg. Det är dock den där sortens ilska och besvikelse som gör att jag vill försöka igen och igen och igen. Hur svårt kan det vara? HUUUUR SVÅRT KAN DET VARA? Jag ger f-n inte upp det här med att bli snabbare och få det att stämma ännu, det gör jag inte. Ge mig vinterträning, ge mig nattsömn, ge mig sinnesro och trötta ben och stark motor. Helvete också.

TUSEN tack Anders Averdal för att du knäppte så galet bra bilder idag. Snyggt jobbat, SM-guld i SM-foto! Och tack till världens grymmaste digitala supporterklubb – jag har blivit överöst med pepp och kärlek de senaste dagarna, det är inte klokt så fint det är.