Löser det sig verkligen den här gången också?

Jag har gråtit många tårar i år. Och jag har torkat dem. Jag har förundrats över tiden vi lever i. Över hur allt plötsligt inte är som vanligt fastän det egentligen nästan är som vanligt för mig. Men att det inte är som vanligt för andra påverkar mig och min familj så himla mycket. Samtidigt som jag vet att vi kanske påverkas mindre än andra för vi har haft förmånen att kunna skapa oss så himla bra grundförutsättningar.

Jag har också skrivit mindre än någonsin i år. Kanske för att jag la locket på någonting viktigt som hände förra hösten – jag har liksom gett mig själv en sjuhelvetets jävla skrivkramp genom att försöka låta det passera utan större fokus.

Du som hängt med ett tag vet vad jag menar. Det handlar ju om det där beslutet jag tog på toppen av Städjan för ett år sedan. Beslutet om att hoppa av någonting som inte kändes bra i magen, beslutet att släppa hetsjakten på stora och coola sponsorer och någon sorts fame and glory och fejkad fasad jag inte ville vara en del av. Beslutet att göra min grej, att bara vara jag. På mitt sätt. På min plats. Jag tror jag nämnde det och sedan la jag locket på eftersom det inte bara rörde mig och då stängde jag liksom in massa känslor och händelser och det har tagit bort skrivlusten lite.

Just nu känner jag att jag har det riktigt bra. Jag reser ändå inte särskilt mycket, jag trivs inte bra i och försöker alltid undvika stora grupper och eftersom jag har en gnutta nedsatt immunförsvar ägnar jag ungefär samma tid som vanligt åt att undvika förkylda människor. Jag gillar att vara hemma mycket och jag och min familj mår bra och hittills har ingen av oss varit sjuka. Men trots att jag tycker att jag har det bra påverkas jag, precis som du också säkert gör, väldigt mycket av pandemin.

I morgon ska jag fakturera och jag vet helt ärligt inte om jag ens har pengar att ta en lön med under vintern om jag inte kommer på något påhittigt. Det är första gången under mina tio år som egen som jag är riktigt jävla orolig för att det inte ska lösa sig.

Det verkade så himla lovande i våras. Sedan kom avbokningarna första gången. Tjong, poff, pang sa det och så stod jag och alla andra där med en sorgsen inbox av corona-tack-men-vi-får-vänta-mejl.

Under juli hade jag kunnat jobba mer men då hände takrenoveringskaoset och fokus låg på annat håll. Nu började det lossna igen och då händer det en gång till. I går fick vi nya restriktioner och idag har jag ställt in flera grymma grejer jag skulle gjort under veckorna som kommer och det gör ont i hela mig.

Herreminadagar vilket svamligt inlägg. Men vilket bra inlägg. Jag kände mig liksom ledsen när jag började skriva. Och pank. Nu känner jag mig gladare. Och pank, men tio minuter då texten bara fick rinna ur mig har inte bara genererat ett blogginlägg som inte alls blev vad jag tänkte från början, utan även några idéer.

Det kommer att lösa sig den här gången också. Det har det hittills alltid gjort, bara man torkar tårarna och hjälper till en gnutta.