Det är ovanligt varmt för att vara november. Jag trycker på och har medvind och känner mig lätt. Tjugo minuters transport, sedan är jag inne på stigarna på Grännaberget. Det doftar höst. Löven prasslar och en alldeles nydragen stig gör att jag ler trots att den inte satt sig ordentligt ännu. Jag sänker tempot. Andas in hösten. Andas in det som doftar exakt som det ser ut. Jordiga toner. Murrigt men ändå ett vackert skådespel av gråa och bruna skalor.
Mellan de gamla tallarna står unga bokar och deras gula löv är en explosion av färg i allt det brunmurriga. Så vackert att hjärtat pickar på lite extra. Jag känner mig trygg på min cykel och trycker på igen. Den gör som jag vill, jag kör säkert och snyggt och jag njuter av det.
Jag rullar i lagom fart nedför ett parti med många kurvor. Bakhjulet tickar – ett lyckligt ljud. Bromsarna gnisslar till lite när jag saktar in för att korsa en liten bilväg.
Några kilomter senare tar jag de sista djupa andetagen av skog och sticker ut på min transportsträcka hem igen. Tjugo minuter motvind på den lilla vägen genom byarna jag vuxit upp i och sedan är jag hemma igen. Äter en banan och sätter mig vid datorn alldeles oduschad och skriver ned några idéer jag fick på cykelsadeln.
Även om tjugotjugo är ett märkligt år är just det här alldeles som vanligt – träningen ger mig en blandning av livslust, utmaning, kreativa idéer och utmaning, året om.
November förresten – den är en del av helheten. Kommer du ihåg vad jag skrev förra hösten? “November är också livet – det kan inte kvitta, stick ut och gör din grej.” Det är du och jag som sätter färgen nu. Det är du och jag som sätter färg nu!
2 comments