Yrselakuten

Kommer du ihåg vurpan? Om jag får spekulera fritt efter en massa yrsel-googlande och det får jag ju så tror jag att det som hände mig häromkvällen började där. Jag slog ju i huvudet ganska rejält, fick lite öm nacke men en koll hos läkaren några dagar senare visade att det inte var någon fara. Det jag glömde påpeka var att jag fått ett öronsus, ett litet pipande – sådär som när man kommer hem från en nattklubb eller när man är riktigt trött. Jag tänkte att det skulle ge sig.

I tisdags var jag lite tröttare än vanligt och fick ett rejält och oväntat stresspåslag. Jag hade vilodag förutom en tidig löprunda för att lämna Lovis på föris och jag körde min yoga rätt tidigt på dagen för ovanlighetens skull, tänkte att det skulle pigga upp. Lucky me – annars hade streaken gått åt helvete. Det kändes skönt men pipet i öronen tilltog, fast bara på ena sidan.

När jag hade nattat Lovis kände jag mig vinglig. Nästan lite sjösjuk. Tänkte att det nog går över, att jag var trött i kombination med att jag inte tål negativ stress särskilt bra (i år är det tio år sedan jag blev utmattad, det måste vi nog prata lite om framöver). Stack ut i garaget för att byta däck på crossen och fixa till den så den var redo att köra vinterdistans med brudarna på onsdag morgon. Var så pepp på det.

När jag pumpade däcken blev jag konfunderad för jag tyckte först det lät som pyspunka när jag väntade på att det skulle poppa – men insåg att det var ett av ljuden från örat. Konstigt. Gjorde klart cykeln, gick in igen, kände mig tilltagande yr och gjorde lite käk i hopp om att det berodde på energibrist.

Jag gjorde mitt bästa för att mörka läget för en bekymrad sambo och någon timme senare bestämde jag mig för att ta mig i säng. Det var bara det att det inte gick. Jag kom inte längre än till badrummet där jag liksom segnade ihop på golvet i en liten yrslig hög. Oerhört läskigt. När jag insåg att jag inte skulle lyckas byta om till pyjamas fick jag ropa på Jimmy och sedan blev det snabbt värre. Efter några timmars okontrollerat kräkande och yrsel så jag knappt kunde kommunicera körde Jimmy in mig till akuten. Det går verkligen bra för mig att inte belasta sjukvården. Verkligen.

Det var fruktansvärt otäckt. Fruktansvärt. Bilfärden in till akuten var en mardröm, varenda sväng och krängning kändes som slutet och att titta någon annanstans än ned i spyhinken gick liksom inte. Medans Jimmy parkerade bilen kröp jag ihop på asfalten utanför akutmottagningen med en papperspåse framför ansiktet – det kändes oerhört glamoröst.

Några timmar senare började yrseln avta. Jag fick något mot illamående och efter några timmars väntan på läkare kunde jag till slut faktiskt gå ut från akuten själv. Diagnos oklar – i bästa fall kristaller men mer troligt något som heter Merneres sjukdom. Jag har inte alls lust att ha fler knasiga diagnoser och jag har inte alls lust att känna mig yr.

I går stapplade jag två kilometer med stavar i skogen, jag klarar inte av att inte röra på mig. Idag tror jag att jag ska kunna ta vagnen och gå för att hämta Lovis lite tidigare på föris men vi får se. Världen är lite svajig – jag kan inte köra bil och att cykla i helgen blir det nog ingenting med. Det är ju själva f-n att missa vackert vintervita distanspassvägar.

Jag har fått massor av instagrampepp. Kristaller i öronen verkar supervanligt, och supervidrigt. Jag hoppas förstås att det ändå är det jag har eftersom den där sjukdomen verkar lite krångligare att ha md att göra. Nu blir det vänta och se – en remiss till öronläkare har skrivits och jag får helt enkelt vara lite yr och ha tålamod. Eller vänta, enkelt? Skojar. Att vara yr och ha tålamod känns inte enkelt, dessutom är det obehagligt – är så rädd att få ett sådant där anfall till eller att den måttliga yrsel jag har nu inte ska försvinna.

EDIT: Pratat med sjuksköterska från öron. Hon säger att det sämsta tänkbara vore att sluta träna så om yrseln tillåter går det prima att sätta sig på trainer. Jag får absolut inte klättra på saker och ska undvika stress fram tills undersökning i slutet av januari.