Livets klantigaste vurpa. Ever.

Jag har flyt. Jag kör bra. Jag trycker på uppför och det känns fint och jag sänker min sadelstolpe och flowar utför med en förtjust känsla – jag hejar på mig själv och tjoar litegrann och riktigt njuter av hur bra jag kör. Det är novemberhalkigt och disigt men mina däck greppar bra och med droppern nere är nivån av trygghet helt ny.

I periferin ser jag två ryttare som håller in sina hästar på ridstigen som går en bit ifrån MTB-stigen och jag nyper till på bromsarna och ger mig själv en tyst utskällning, vet man att det ofta finns hästar – ja, då får man ju hålla uppsikt. Jag tänker att det var tur att det gick bra, funderar på om jag ska vända om och be om ursäkt och kanske be ryttarna visa mig exakt var deras stig korsar våran men jag fortsätter och rullar den sista biten backe ned i lite makligare tempo.

Jag bestämmer mig för att ta det lugnt. Även om allt sitter, även om jag kör bra och även om det känns grymt så är jag ju ensam och i november är det inte så mycket folk ute och rör sig. Dags att chilla. Jag närmar mig ett stenigt parti som jag kört tusen gånger och gärna snackar om och visar på när jag guidar och coachar. Det är plättlätt och sannolikheten att jag ska ramla där känns minimal, jag är inte det minsta orolig för just det partiet.

Bergvägg på ena sidan. Stenig brant på andra. En och en halv meter ned till vattnet. I vattnet ligger en stock. Jag tar ned farten så jag nästan står still och går upp med framhjulet på en sten vid sidan av det spår jag brukar köra och sedan faller jag handlöst. Handlöst. Någon form av nästan-spd-vurpa kickar mig rakt nedför det där lilla stupet. Jag hinner tänka oväntat mycket på väg ned och det är inte några snygga tankar. Tror jag skriker “helvete, helvete, helvete” och sedan landar jag med huvudet först på stocken som ligger i vattnet. Det knakar läskigt i rygg och nacke när jag landar. Det är otäckt. Riktigt otäckt. Jag tänker att det var då själva fan för nu är det nog kört, nu har det nog gått illa, sådär ska det inte låta.

Jag tar ett djupt andetag och konstaterar att jag kan röra mig. Bortsett från att jag är intrasslad i min cykel som liksom landat ovanpå mig, det hindrar rörelseförmågan en gnutta. Jag ser att det droppar blod på handskarna och får PANIK – jag är så fånigt rädd för att göra mig så illa att jag behöver sy för jag är så rädd för kanyler och stick och nålar att det finns inte. Och så vill man ju inte belasta sjukvården.

Fastän jag sitter fast i cykeln och allt gör ont lyckas jag fippla upp mobilen och dra igång kameran i selfieläge och jag tar en lättnadens suck när jag ser mitt ansikte – det är näsblod och skrap men det är inget som behöver sjukvård. Jag påbörjar projektet att trassla mig loss och klättra upp och ringa Jimmy. Jag är superchockad och skakar och gråter och när Jimmy satt sig i bilen för att hämta mig chockinstagrammar jag litegrann innan jag samlar ihop mig och klättrar ned för att hämta min cykel.

Min alldeles nya, dyra, lyxiga, fina, fantastiska cykel. Jag skakar fortfarande när jag kollar igenom den. Den har fått en lackskada på bakstaget och jag tänker att jag har ju kört Scott i sex år utan att krascha kolfibret så det var väl dag, men kolfibret flexar inte när jag trycker på det. HMX-fiber alltså. Det håller. I övrigt är bromsreglaget snett och cykeldatorn repig och jag är så chockad att jag knappt lyckas lyfta upp hojen ur dammen. Mina kläder är hela – det gör mig glad, för det var sprillans nya kläder från Shimano Nordics som vi provkör för podden och det blir ju kul content att de höll att kadunkvurpas i. Instagram stories och produkttester ligger mig tydligen så varmt om hjärtat att det får fullt fokus även när hjärnan är i chockläge.

Jag går långsamt på stigen mot vägen och sätter mig på en bänk och väntar på Jimmy. Gråter lite och torkar tårarna. I bakfickan har jag lite energi från SiS som jag skulle testa – jag öppnar en bar och knaprar lite på den och tänker att den var rackarns mycket godare än jag förväntat mig.

Änglavakt. Tacksamhet. Att det ens kan låta sådär i en ryggrad och nacke utan att den går sönder? Jag messar Helena en stund senare och vi konstaterar att man ska inte ta det försiktigt, det är då det skiter sig. Check på livets klantigaste vurpa, klantigare än när jag bröt revbenen på Öland.

Jag har varit på koll hos läkare, hållt mig från skärmar några dagar och tagit träningsvila. Man måste vara rädd om sig. Och såhär i efterhand är det Lovis som är mest chockad – det pågår en krishantering om när hon och pappa hämtade en blodig mamma i skogen, vi har pratat igenom det minst femtio gånger och gått igenom att det inte var någon fara eftersom mamma hade hjälm och inte slog sig mycket. Och att änglavakten var med.