Ungefär samtidigt som de första barnfamiljerna riggat filtar, gummibåtar och saftflaskor för förmiddagspasset längs med klippstränderna på Ölands nordvästra sida kommer jag glidandes på min grymma värstinghoj. Jag är endorfinhög, lite svettig, har snygga träningskläder och tycker att jag sitter världsvant i sadeln och får span på ett ställe där det vore coolt att ta en filmsnutt. Några klippavsatser längs med vattnet, där lite fart och ett hopp nedför och sedan lite snyggt lyft med styret för att komma upp igen skulle bli hur fint som helst på instagram.
Jag rekar. Funderar. Bestämmer mig för att möjligheten att ramla på film är minimal. Testkör. Spanar in ett ställe där min nya GoPro skulle stå bra. Ska vända hojen och rulla dit och rigga kameran och då händer det. VÄRLDENS JÄVLA SPD-VURPA.
Välter. Långsamt. Riktigt lååååångsamt. Får inte loss foten ur pedalen på den sidan jag ramlar åt. Fräser ur mig en snabb och otrevlig svordom och vrider sedan till mig och cykeln på något riktig knepigt vis under det misslyckade försöket att få loss foten ur pedalen.
Kolfiberstyre rakt in i bröstbenet. Hårt och träffsäkert. Tappar luften. Slår bakhuvudet i stenarna på marken. Allt gör sådär fantastiskt ont att det liksom flimrar framför ögonen och jag tänker saker som ”helvete, helvete, helvete, helvete” och ”fan mina lungor” (läskigt att tappa luften) samt ”cykeln, cykeln, CYKELN, hur gick det med cykeln???”
Jag gnyr. Tänker att jag är glad att jag hade hjälm. Undrar hur det är möjligt att en så långsam vurpa kan göra så ont. Skäms. Blinkar bort tårar och låtsasler. Känner mig klumpig, ful och hur ickevärldsvan som helst. Barnfamiljerna som riggat stranddag studsar upp från filtar en bit bort och kommer springandes. Luften kommer tillbaka och den där första omgången ajsomfansmärta som kommer just precis när man slår sig avtar efter ett tag och jag tvingar mig själv upp på benen igen. Repa på handtaget, annars inget med cykeln. Tack gode gud för det, jag älskar min cykel så himla mycket, skulle gå sönder om den gick sönder.
Rullar längs med alvarmarkerna och lövtunnlarna hemåt mot svärisarnas sommarstuga och har mellan sol och bad och semesterliv spenderat dagen med att inte försöka oroa mig över att det gör lite alldeles för ont att böja sig i vissa vinklar, och lyfta tunga grejer. Nu ska jag och det stora blåmärket på bröstet (som lyckligtvis täcks av bikinin) sova på saken och en grej är ju säker:
En behöver uppenbarligen inte bekymra sig för att ramla på XCO-banor för det är med största sannolikhet den årliga men tydligen obligatoriska klantassel-spd-vurpan som kommer att göra riktigt jävla ont.
SPD-vurpor hör liksom till och emellanåt händer det även den mest rutinerade. En känner sig alltid lika klantig, oavsett om det är första gången eller femtioelfte – och som tur är händer det inte så värst ofta när man vant sig vid att fötterna sitter fast. Eller hur? Har du gjort någon klantvurpa nyligen? Berätta så kan vi fnissa lite åt varandra!
2
10 comments
Har gjort det hemma på gräsmattan typ 2:a gången jag använde SPD-pedaler så då landade jag mjukt, haha!
Du kan ju ha detta exempel som argument till dem som säger: Jag behöver ingen cykelhjälm för jag cyklar ändå inte så fort… 😉
Förresten, har du kollat så det inte blivit någon liten spricka i hjälmen? Cykelhjälmarna är ju designade för att ta EN smäll, sen ska den bytas…
jag har inte SPD så jag kan tyvärr inte säga att det var på grund av dem som det hände… 😉 Nä, det blev snarare någon slags kortslutning i huvudet för jag “glömde” sätta ner foten när jag skulle prata lite med grannen. Resultatet blev en, liksom du, lååååångsam nerläggning av cykeln och ett smått pinsamt försök till förklaring medan blodet rann nerför benen. Hur kan man skada sig så när man står still? Och hur kan man glömma att sätta ner foten när man stannar cykeln?
Jag tittade på denna video igår http://www.singletracks.com/blog/mtb-videos/watch-how-to-bail-a-mtb-a-crash-course/ (hur faller man säkert) – ok, killen har inte SPD.
Men en bra poäng i videon var att skit i cykeln, den går att reparera o köpa ny, så släng fast iväg den när du håller på att falla. Värre är det om man själv skadar sig för resten av säsongen eller livet.
Hoppas du är uppe på cykeladeln så snabbt som möjligt igen.
Och jo, oftast faller man på ‘lätta ställen’ då man inte koncentrerar sig på cyklingen tillräckligt. Senast det hände mig så hade jag hunnit 25m in i skogen och så körde jag för nära en stubbe så att ‘den’ slängde mig över styret. Och min gopro var på https://instagram.com/p/BFw2vkViHzq/ (video)
Åh, no 🙁 tur att du och cykeln klarade er! Jag gjorde en klantvurpa för ett tag sedan gled av en spång med framhjulet i låg fart (det var en liten step up innan man kom upp så jag kom nog lite snett på något sätt) kilar fast framhjulet mellan spången och en stor sten (typ 1 meter hög) och åker rakt in i stenen… Lyckas lyfta på huvudet så jag slår som tur är inte i huvudet men tar hel smällen med vänster armbåge. Fötterna sitter kvar i SPD:erna och jag ligger över stenen och kommer inte loss! Inte mitt mest smidiga fall direkt, ha ha. Armbågen gör dock fruktansvärt ont och det snurrar i huvudet av smärta, är säker på att något är brutet för jag har aldrig haft så ont innan! Satt 5 h på akuten, röntgade armen och hade tur – inget var brutet! Men en rejält svullen armbåge, stel muskel och ett fult skrapsår. Numera kör jag med armbågsskydd!!!
Lyckades med årets första SPD-vurpa för några dagar sedan på Olsbo. Drog in i en stubbe och lyckades landa med bröstkorgen före ner i samma stubbe, lagom öm i bröstkorgen och vänster axel och armbåge. Testade en annan variant under försommaren. Missade nedväxlingen inför en brant, slet loss höger fot för att inte falla, trampade vidare med vänster varvid klingan snyggt och prydligt snittar upp höger vad. Tycker dock att det känns säkrare med SPD-pedaler än med vanliga, trots dessa små incidenter.
Fniss…☺️ Jag skulle göra ett C-spår nerför Bianchibacken i går men det blev markundersökning istället 🙊 Spanade oroligt ner mot stadion ifall de där killarna stod kvar o tittade/skrattade… Det gjorde de inte! 😀
I min ungdom cyklade jag landsväg, nästan innan SPD och LOOK pedaler fanns då var det svårt att komma ur pedalen men även senare med SPD har man gjort några mer eller mindre brutala vurpor. Sist på en tävling hemmavid i ett skogsparti låg jag för tätt på framförvarande som fick stopp varpå jag körde in i hen’s bakdäck stannade och vickade ikull och hamnade med höger armbåge mellan en massa småstenar. Det gjorde inte så fasligt ont, men det höll i sig desto längre. Och sådant man inte tänkte på, utan känns när man så där slentrian mässigt sätter ner armbågen på bordet 😕
Jag gjorde en för ett par månader sedan när jag skulle ta ett dopp på damernas nakenbad här i Varberg efter min cykeltur. Det var lite sandigt och jag stod också i stort sett still när det hände. Hade klickat ur ena foten, men cykeln började helt plötsligt luta åt fel håll och jag kunde inte rädda upp det. Lade knäet rakt ner i sanden och fick värsta skrapsåret. Det blev ett gäng svordomar och önsketänkande om att ingen sett mig.. Jag bokstavligt talat dök ju in på stranden.. 😀