Hela den här grejen med att guida och coacha och fixa läger och se till att folk får fina upplevelser på cykel den går ut på att jag kan leverera. Därför tränar jag som om jag skulle tävla även om jag kanske inte ska det – för att orka, för att vara stark, för att fixa allt det som behövs för att vara en peppig och inspirerande person att anlita.
Den här helgen har jag haft en privat bokning. Fredag kväll och lördag har jag tagit hand om en grymt duktig xc-tjej som ville bli ännu bättre. Det blev hon. Hon gjorde stora framsteg och jobbade med hjärnspöken och vägval och små justeringar. Det har varit så kul.
Min stora utmaning var att göra det bra fastän jag inte funkar på topp. Vi är friska från förkylningen hela bunten men den gick hårt åt mina lungor. Trots att det är min första förkylning på ett halvår känns kroppen ungefär som den gör de perioder när förkylningarna duggar tätt. Den orkar inte. Luftrören ropar efter Bricanyl, benen skriker nej, hjärnan fantiserar om en e-mtb. Jag lajjar runt i baggy kläder med droppern i botten och längtar efter pang.
Jag löste det bra ändå. Pjuh. Och jag har haft två fina jobbdagar – trots slitenheten i kroppen gick det riktigt bra. För stigsnack behöver man inte vara så himla snabb. För vägvalsanalys och mentala bitar behövs ingen stravahetskropp. Och utmana någon kan man göra utan att vara den snabbaste. Jag har fått lära ut och se någon utvecklas – samtidigt som jag själv lärt mig och utvecklats.
Drömjobb med sliten kropp, check. Lägger in extra vila innan jag försöker hitta min fart igen och så preppar jag loss inför nästa helg. Det finns platser kvar!
1 comment
Jag tror att gillar man de man göra så orkar man alltid lite mer. Sen finns de ju alltid en gräns hur mycket man orkar och ska pressa sig. Men den gränsen tror jag absolut att du har.
De jag är mest imponerad över är hur du lyckats bygga upp en verksamhet där du får göra de du vill och lyckats kämpa dig tillbaka från den bakgrund som jag förstått att du har med dig.
Bra gjort Elna!