En lycklig suck i livets pumptrack och man är i luften!

Jag har den stora förmånen att få jobba med människor som vill plocka fram en bättre version av sitt cyklist-jag. Jag får dela med mig av hur man snackar stig, hur man hittar bra linjer och hur man jobbar med kroppen och cykeln för att få ut maximalt med njut och kul från den tid man har att lägga på stigcykling.

Det betyder ju förstås inte att jag kan allt om att cykla stig. Det är lite som att skriva faktiskt – man blir aldrig färdig. Jag har hållt på i tolv år och jag blir hela tiden bättre. Lär mig nytt. Korrigerar dåliga vanor jag lagt mig till med och utvecklar mitt eget cyklande. Om jag fått gå en kurs när jag var alldeles ny på MTB kanske jag hade kunnat betydligt mycket mer nu men vet du vad, det är lyxigt att vara någonstans mitt i livet och fortfarande lära sig nytt, utveckla sig inom sin sport och pusha sina gränser.

Att cykla är liksom lite som att skriva. Med fart löser man det mesta och det är ganska enkelt att fluffa ur sig massor av text. Men för att bli bra på det måste man jobba. Formulera om. Utvärdera. Slänga det som kändes bra, döda lite darlings för att få fram det göttiga. Arbeta om. Tänka nytt. Utmana sig och finslipa om och om igen. Man blir aldrig helt klar, det finns alltid lite mer att göra.

Igår tog jag med mig Elin till Isaberg. Dels för att jag vill passa på att hänga med henne innan hon flyttar och dels för att hon är ett tekniskt geni och jag ville ha hennes hjälp med några hjärnspöken. Kompetensutveckling liksom, jag ville lära mig exakt hur jag ska göra några saker, jag ville förstå vad det är som gör att jag upplever att jag inte kunde och hur jag kan korrigera. Elin fixade, hon är ett tekniskt geni och hon kan konsten att hjälpa till att lägga pusslet som gör att man inte törs och tror på sig själv.

Det började med en panikkänsla hos mig och slutade många skratt och några tårar senare med ett lugn och en trygghet i luften jag aldrig känt tidigare. För det var ju luft under hjulen det handlade om. Att våga låta cykeln lyfta lagomt mycket i hoppen. Och att våga droppa. Många saker som kan lösa sig “av sig självt” med lite fart, men jag litar inte på fart – jag vill verkligen kunna göra rätt. Nu kan jag. Och med en dos kärleksfull humor kring det hela dessutom. Visste du tillexempel att livet är en pumptrack och att droppa på rätt sätt är som att ta en lättnadens suck med sin cykel? Så är det.

Nu vet jag hur jag ska bära mig åt för att köra dropp säkert. Och jag har hittat nyckeln till varför det känts så obehagligt att vara i luften. Och jag går och myser åt att jag i vintras, när det första skovet av det man tror är Menieres sjukdom kom, trodde att jag aldrig skulle kunna köra stig igen.

Idag har jag träningsvärk i varenda liten muskel och jag är nöjd och lycklig och längtar efter nästa gång jag är i närheten av ett dropp och får köra lite mer.