Tre dagar i en cykelaffär

För några veckor sedan var jag inne på Sportson i Jönköping och köpte något och snackade bort en stund med Berner. På något vis kom vi in på att de höll på att rodda ihop extrapersonal till några dagar då de flesta som jobbar i butik och verkstad skulle till Åre en sväng.

Plötsligt hör jag mig själv säga att jag kan tänka mig att hoppa in och hjälpa till, att det skulle vara jätteroligt att jobba i butik några dagar.

MEN VÄNTA NU.

Cykelaffärer är ju något av det absolut läskigaste som finns. Det har jag alltid tyckt. När man går in genom dörren till en cykelaffär går man in i en värld full av tekniska prylar man inte har koll på – jag blir liksom alltid nervös. Lite mindre förstås nu för tiden – på Sportson i Jönköping har de tagit så himla väl hand om mig ända sedan jag med extremt nervöst bankande hjärta snackade samarbete med dem första gången. Så nervös (helt i onödan) har jag sällan varit som jag var då. Det är ju ett gäng år sedan nu och jag är så himla glad att det finns en butik som tar hand om mig som de gör på Sportson. Men det vet ni ju redan. Och det är en sak. Att ge sig på att jobba där en helt annan.

Innan min akademiska bana jobbade jag ganska många år inom serviceyrken. Jag började jobba när jag var tretton. Mitt första jobb var i en liten butik där man också tillverkade och visade tillverkningen handgjort papper för nyfikna turister. Under och efter gymnasiet arbetade jag på bensinstation och sedan blev det flera år på pubar, restauranger och i restaurangkök innan jag började plugga och under studietiden var det mycket jobb på kårhuset. Att ta hand om folk – det kan jag. Men att ta hand om folk som vill köpa eller laga cykelprylar, oj vad svårt. Eller?

Jimmy skrattade lite åt idén om att jag eventuellt skulle stå i en cykelverkstad. Jag har ju för ovana att runda skruvar, dra åt saker för hårt, nervöstappa grejer samt notoriskt skruva åt fel håll eller på fel stoppskruv vid uppgivna försöka att justera växlar. Dessutom tycker jag trots detta att jag är rätt bra på att skruva hoj men det beror eventuellt på att jag har så himla fina grejer att de sällan behövs skruvas på och att bra grejer är lättare att skruva än enkla. Mina elektriska växlar har tillexempel behövt ställas in en enda gång – och då hade jag kört sönder växelörat.

Att chefsmikanikern tyckte tilltaget att jobba i cykelbutik var halvgalet triggade förstås mig ännu mer. Hur svårt kan det vara liksom? Sedan påminde jag honom om att jag kan hyfsat mycket mer om tillexempel cykelkläder och prylar en gemene kvinna och halvvägs igenom den harangen insåg jag att hans skratt åt mig inte alls var för att han inte trodde att jag kunde – han retades bara, sådär som han gör ibland för att trigga igång mitt jävlar anamma ännu mer.

Hur tror du det gick då? Jo. Alltså – jag har lärt mig så himla mycket nytt på tre dagar. Jag har sålt skor, slang, snackat elcyklar till tusen och faktiskt – stått mer i verkstan än jag varit i butiken. Jag har också ställt ungefär en halv miljards miljon frågor till grabbarna i verkstaden och de har utan minsta lilla suck hjälpt mig, lärt mig nya saker och tålmodigt visat mig hur jag ska göra. Jag tror jag till och med nästan faktiskt kan justera växlar alldeles själv snart – just på den fronten har jag alltid tyckt att jag är ett hopplöst fall.

Jag har monterat nya cyklar, fixat punkteringar, gjort enklare service och dragit vajrar. Jag har verkligen behövt ställa en miljon frågor och det har jag tyckt var jobbigt – jag kan ju mitt eget jobb så galet bra, att plötsligt inte kunna alls så mycket, att inte vara specialist – oj, jag hade glömt hur det var. Nyttigt, kul och emellanåt uppgivet – att fråga samma sak om och om igen är nog jobbigast för den som måste fråga.

Tre dagar på Sportson sprang iväg superfort och jag kan absolut tänka mig att göra det igen men jag tycker också att det är väldigt skönt att få landa framför datorn och skriva ett blogginlägg – mitt eget jobb är ändå alldeles fantastiskt. Det allra bästa med det är att jag har friheten att kombinera många olika saker och ändå kunna chansen att jobba i cykelaffär om det skulle behövas, jag hoppas faktiskt att det blir fler tillfällen.

Nu blir det skönt med helg. Dessutom längtar jag tills på måndag för då har jag ett galet roligt uppdrag i sadeln på Isaberg. Och ojas hoppsan, där kom det minsann en sådan där hopplöst jobbig liten teaser som folk som jobbar med sociala medier och bloggar envist ska hålla på med. Sjukt störigt – men man gör det för att man är så överpepp så man nästan slår knut på sig men inte får berätta förrän allt verkligen är klart och påskrivet.