Den där känslan jag hade igår – att liksom stå på en kant och vingla och nästan vara på väg att falla handlöst ut i mörkret, den är vanlig hos mig. När jag var yngre hade jag nog snubblat till, fallit och hamnat i ännu en depression men nu har jag faktiskt verktyg och om jag bara får möjlighet att styra själv så kan jag återfå balansen, ta ett steg tillbaka och stå kvar.
Idag satte jag in allt jag kunde för att se till att jag inte skulle falla. Jag var tvungen att gå upp tidigt men kombinerade lämningen med ett träningspass som jag avslutade med att få lite skogstid. Alla dagens möten ställdes om till digitala och lite deadlines har skjutits fram. Några stora saker har jag sett till att få gjorda – det är en fin balansgång mellan att veta att jag mår bättre av att jobba av något än att skjuta fram det och jag hittade rätt.
Bra jobb. Bra träning. Tystnad. Digitala möten utan ställtid. Bra mat. Och en hejdundrandes genomkörare på Zwift nu på kvällen och jag törs säga att jag inte ska ner i mörkret den här gången men att jag ett tag framöver kommer att vara sådär extra ömtålig.
Det är ett jävla privilegium att jag kan jobba på det här viset. Springa till lämning, bestämma själv över det mesta av min tid, träna när det behövs. Och det var ju det där med träningen som var boven – den är min viktigaste medicin och den senaste sjukomgången var liiiiite för lång för att psyket skulle fixa det.
Men nu fixar jag det. Jag är säker. Pjuh.